Göteborgsposten – 24 juli 1863, sida 1

lemna fin ull, de som isynnerhet äro beräknade på mängden af ull, och slutligen de, hos hvilka man fästat största uppmärksamheter. vid deras kroppsform och lättföddhet. Det vill dock synas som man ej lyckats att rätt strängt begränsa dessa afdelningar. Fåren från kejserliga stamschäferiet i tambouillet, hvilka utmärka sig genom sin ovanliga storlek och sin långa tillräckligt fina ull, börja alltmera att utgöra det ideal, till hvilket man vid skötseln af merinofår sträfvar. Alla på utställningen befintliga djur af detta slag hafva dock ej blifvit sända direkte från Frankrike, utan från tyska merinoschäferier, hvilka under senare åren importerat betydligt af detta fårslag och äfven sökt att på egen hand frambringa detsamma. Kroiseringar mellan merinofår och diverse köttfårsracer synes nemligen närma sig de Rambonilletska. Genom denna riktning har merinoschäferierna vunnit mera terräng åt vester än de fordom hade och derföre är äfven Hannover i detta fall särdeles väl representeradt. I Ungern synes sträfvandet efter ull af finaste qvalitet bibehålla sig, och de djur, hvilka grefve Zichy-Ferrari von Sarndorff har utställt, äro i detta hänseende af sällsynt skönhet. Att man äfven i Englands södra trakter finner uträkning vid att uppdraga finulliga får, utvisa de af hr Dorrien i Ashdean i Sussex utställda djur. Man kan äfven finna detta deraf, att goda merinospringbaggar ännu betalas högt i England. På förra årets utställning i Battersea park blef sålunda en springbagge från stamschäferiet vid Leutewitz i Sachsen betald med 400 pd. sterl. De australiska merinofåren äro ej representerade, men deremot de amerikanska, af hvilka flera förträffliga exemplar finnas å expositionen. Racen är ädel och ren och utmärker sig genom en ovanligt stor ullvigt. De äro tillsalu till ett pris af 20 till 100 guineer pr får. Den förnämsta springbaggen, kallad Old Grimes, hvilken skattas till ett värde af 1,000 guineer gaf vid sista klippningen en qvantitet ull till ett värde af öfver 42 rdr rmt. Vid hvarje klippning har han lemnat minst 20 skålp. ull. De engelska köttfåren, det långulliga Leicesterfåret och det svarthöfdade Southdownfåret, sätta, genom sin fyrkantiga kroppsform, våra landtbrukare i förvåning; äfven de stora och tunga Lincolnfåren vinna mycket bifall. På kontinenten, särdeles i hertigdömena, uppdragas ätven här och der dylika får oblandade. De synas dock ej blifva så sköna som i sin hemort. Troligtvis är deras uppgift hos oss att genom kroisering gifva merinofåren den nya riktningen, ty de långulliga racerna i våra lågländer på vestkusten låta med lätthet af sig sjelfva bildas till köttfår. Utställningens förträffligaste exemplar i denna riktning är ett djur från Kremperlåglandet, hvilket har halfannan fot lång ull, samt en treårig tacka från Wilsterlåglandet med fem samtidigt födda lamm. Långulligheten och den starka aflingsförmågan äro de stora företrädena hos dessa låglandsfår. Bland de olika fårracerna betingar fåret från hedarne det lägsta salupriset, ehuru detta fårslag dock har det stora värde, att kunna gisva inkomst af en landsträcka, hvilken eljest ej på något sätt skulle kunna blifva användbar. Det mest kända slag bland dessa får är det lilla, som tyskarne kalla Haidsnucke, och hvars på expositionen befintliga representanter ständigt äro omgifna af nyfikna. Nanligast hafva de små, svarta hutvuden och äfven tackorna hafva horn. De utmärka sig dessutom genom de långa hår, hvilka nedhänga från den finare hopfiltade ullen. De skotska bergsfåren äro ganska lika dessa, men de hafva ullen alltigenom hårig, utan någon hopfil