Göteborgsposten – 24 juli 1863, sida 1

man fört dit liket af en herre, en officer, som det troddes. hvilken blifvit förgiftad på ett spelhus. Det var kanske ett mord, kanske ett sjelfmord; ingen visste huru dermed förhöll sig. Richard ryckte på axlarne, i det han vände sig från de sysslolösa pratmakerskorna. — Somliga skulle kalla mig pultron, om de visste med hur stor motvilja jag går härin, tänkte han. Han kastade bort sin cigarr, tog af sig hatten och gick långsamt öfver det parisiska likhusets tröskel. När han åter kom ut, var hans ansigte nästan så hvit som det liks, han lemnat. Han gick upp på bryggan, när stan utan att veta hvart han gick och gående som en men: niska, hvilken går i sömnen. Icke mer än nio alnar från la Morgue stötte han på en enslig flickas gestalt, hvars arm hvilade på bryggans bröstvärn och hvars bleka ansigte var vändt mot Notre Dames torn. Hon såg upp då han nalkades och kallade honom vid namn. — Ni här, Eleanor, ropade han. Kom, låt oss gå barn; kom, låt oss gå för all del!