Göteborgsposten – 23 juli 1863, sida 1

— — den nuvarande riksdagen då han först erhöll plats i konstitutionsutskottet, och då detsammas arbeten voro afslutade i sjölagsutskottet. Den vaksamhet han utvecklat, de grundliga kunskaper han ådagalagt sig ega, och hans redbara karakter, hafva tillskyndat honom den utmärkelsen, att blifva omtalad såsom möjligen påtänkt till konsultatift statsråd, i fall sinansportföljen blefve öfverflyttad från friherre Gripenstedt till statsrådet Bredberg. Omkring friherre Knut Bonde samlades och under hans ledning ställde sig redan vid förliden riksdag några unga män, som dock först nu såsom talare en eller annan gång hafva uppträdt. Bland dessa är det egentligen kammarjunkaren Fahnehjelm, friherrarne Liljencrantz och Nordenfalk, samt hr Nordenfalk (de båda sistnämnda söner af aflidne justitieministern), som ådragit sig en viss uppmärksamhet. Jag har redan i en föregående artikel angifvit friherre Bondes position, hans åtrå efter inflytande, och hans missbelåtenhet föranledd af gäckade förhoppningar. Den skola hvari de ofvannämnda unga representanterna hafva gått, skulle för deras offentliga karaktersutveckling icke varit den bästa, om friherre Bonde obetingadt varit deras mentor, och om de för honom hyste fullkomligt förtroende. Det är dock troligt, att de icke så göra, och att om de sramdeles fortgå på den offentliga banan, en skilsmessa mellan dem och friherre Bonde inträffar, när de inse huru sväfvande, nycktulla och opålitliga hans egna grundsatser äro. Herr Fahnehjelm, som uttrycker sig med mycken lätthet och stor, kanske alltför stor tilltörsigt, stundom äfven i en bombastisk stil, är den som villigast ställt sig till baron Bondes disposition. De anses gemensamt vara författare till några under rubrik riksdagsrevy utgifna smärre häften, hvilka dock ådragit sig föga uppmärksamhet, emedan deras författare icke varit fullt hemmastadda i sitnationen, missförstått eller misstydt densamma, och för öfrigt skrifvit mera i sitt eget än i det allmännas intresse. Baron Liljencrantz är kapten vid Svea Gardesregemente och tillika adjutant hos konungen, hvars synnerlige favorit han anses vara, eller åminstone har varit. Att baron Liljeneranta närmat sig baron Bonde, tillhört hans kotteri, och i förening med denne stundom fronderat utan synnerlig återhållsamhet, alltunder det han fortfarande stått konungens person ganska nära, har visserligen väckt ett visst uppseende; men ansetts vara orsakadt af personlig missbelåtenhet, kanske äfven af en gryende sjelfständighetskänsla, hvilken annars just icke uppväckes af och näres i hofluften. Emellertid lärer baron Liljencrantz, som anses ega ett godt hufvud, med stor ifver egna sin lediga tid åt statsvetenskapliga studier, och man berättar tillochmed att han varit betänkt på en resa till Upsala för att taga kansliexamen, hvarpå han i största tysthet åtminstone beredde sig innan han för kort tid sedan ingick förlofning med dottern af Sveriges nu rikaste magnat, grefve Bonde, hvarigenom han blir beslägtad med grefve Manderström, och snart försättes i en oberoende finansiel ställning. Bröderna Nordentalk hafva visserligen begge beträdt tjenstebanan, dock utan att der eftersträfva befordran, emedan de den förutan kunna föra ett oberoende lif. På fädernet hafva de ärft frisinnade tänkesätt, hvilka de utan tvekan på riddarhuset uttalat, och man fåster vid dem goda förhoppningar för framtiden. En annan till de yngre ledamöterna på riddarhuset hänförlig, men som oftast går sin egen väg, är löjtnant von Francken. Han är icke framstående såsom talare, säger dock sin mening rent ut, men har gjort sig bemärkt