Göteborgsposten – 20 juli 1863, sida 1

sitt moderlösa barn. Signora Picirillo och hennes brorson Richard Thornton voro bland Eleanors tidigaste bekantskaper. Sin första pianoundervisning hade hon erhållit af den goda signoran, hvars neapolitanske man hade dött för många år sedan, utan att lemna henne något annat än ett italienskt namn, som tog sig mycket ståtligt ut öfverst på de cirkulärer, som musiklärarinnan brukade dela ut bland sina elever. Den tjugeåttaårige Richard Thornton förekom den femtonåriga skolflickan mycket gammal. Hon kunde minnas att hon sett honom sitta det ena året efter det andra de långa sommareftermiddagarne i sina skjortärmar uti den lilla trädgården i Chelsea rökande smutsiga lerpipor och inöfvande populära melodier på sin fiol. Hennes far hade funnit honom besvärlig och hade bemött den unge mannen med ett stolt och hvarje förtrolighet afvisande beskyddureväsende. Men Eleanor ansåg honom för den angenämaste lekkamrat, den visaste rådgifvare, den kunskapsrikaste lärare. Allt hvad Richard gjorde ville miss Vane också göra, ödmjukt foljande det snille hon beundrade med vacklande steg på den bana, hans talanger gåfvo ny glans. Jag tror nästan att hon lärt att spela God save the Queen och Roy OMore på Richards fiol, innan hon lärde Haydns Surprise eller ÅAh, vous dirai — je, Mamman ! på signorans gamla dåliga piano. Hon nedsmorde sina förkläden med den stackars Dicks vattenfärger och kopierade ihärdigt den unge dekorationsmålarens skizzer så att alla husen blefvo lutande och alla trädstammarne sågo ut som om de voro gikbrutna. (Forts.)