Göteborgsposten – 17 juli 1863, sida 1

— — intersolieradt utaf en och annan fosterländsk sång, fortgick, resan och på åtskilliga ställen invid stranden helsades vi, vid förbifarten, med hurrarop och kanonskott. Straxt bortom Skokloster kommo tvenne delegerade från Upsala, adjunkten Fries och d:r Dovertie, ombord och utdelade numrerade inqvartoringskort till deltagarne i denna utflygt, hvilkas antal uppgick till inemot 200, hvaribland märktes hr amiral Lilliehöök, etatsrådet Krieger, konserensrädet Forchhammer, major Ankier, professor van der Hoeven (berömd zoolog trån Leyden), kapten Lagerborg (finne), engelsmännen Davis, Andrew Jukes, riksdagsmannen Per Nilsson från Espö, m. fl. samt åtskilliga danska och norska damer. Klockan mellan 11 och 12 passerades Flottsund och så gled ångbåten i den stilla sommarnatten fram öfver Fyris dunkla vågor och förde oss i saktad fart till den evigt unga staden, der Uplands regementes musikkår från stranden helsade med en högtidlig festmarsch. På kajen hade studentkåren med sin fana i midten formerat öppen fyrkant och just som ångbåten lade till bryggan, skallade emot oss den välbekanta sången: Hell, Dig, Du höga Nord:, utförd at en dubbelqvartett at studenter, så som Du vet att det endast kan sjungas i Upsala. Efter sångens slut utbragtes ett af hurrarop åtfoljdt ljudeligt välkommen till gästerna och derpå fördes vi resande till våra logis, hvar och en af sin värd. Att det välkommen, som skallade emot oss innan vi ännu satt foten i land, var ett sannt uttryck af hjertats mening, det hade alla deltagarne i denna färd tillfälle att erfara från första till sista stunden af vår angenäma vistelse i Upsala och då jag sannerligen tvekar vid valet af epiteter, tillräckligt starka för att gilva ett begrepp om det sätt hvarpå vi emottogos och bemöttes såväl af civis academici som af Upsalas öfriga invånare, inskränker jag mig till att tacksamt säga,det vi i Upsala funno typen för nordisk gästfrihet! Ehuru det var full midnatt innan vi debarkerat, stodo, jemte de bäddade sängarne, också dukade bord tillreds och jag, som tilllika med tvenne andra resande blifvit inqvarterad hos en student, fördes, jemte de medresande, af vår älskvärde värd till Stockholms nationssal, der en ypperlig och riklig souper serverades, efter hvars slut, enligt gammal, god Upsala-sed, framburos tvenne bålar och druckos många skålar, och sålunda tillbragtes ännu en timme eller par af natten under lifligt samspråk och muntert glam. I går på förmiddagen besöktes och besågos stadens märkvärdigheter, samlingar m. m. och kl. half ett samlades vi till en i botaniska trädgården arrangerad festlig tillställning, hvarutaf glansen ännu mera förhöjdes af åtskilliga damers närvaro vid densamma; — och då jag tillika nämner, att bland de herrar, som från tribunen vältaligt yttrade sig, voro jemväl de trenne älsklige, gråhårige ynglingarne, professorerne Iries, Forchhammer, och van der Hocven — gubbar med själar rena som barnets och den förstnämnde med engelns prägel på sitt anlete — så kan du göra dig ett begrepp om huru verkligt poetisk och skön denna fest var — en fest, den säkerligen ingen af deltagarne deri glömmer; en fest, der ovilkorligen en ny, stark länk smiddes till den kedja, som på denna väg så småningom skall oemotståndligt sammanlänka svenskar, norrmän och danskar. Dessa trenne tal höllos, efter maten, i det gröna, ute i trädgården, der på planen framför orangeribyggnaden, hvars fagad var smyckad med faARA LR LL SERENA ERS ERE EEE AE