Göteborgsposten – 17 juli 1863, sida 1

— Ni kommer kanske att stanna länge ute med dessa herrar, pappa. Nej, bevars, mitt älskade barn, det skall jag visst icke — en timma eller så der ombring, icke längre. Eleanor blickade sorgset upp på det ansigte, som hon älskade så ömt. Dunkla erinringar om sorg och bekymmer för lång tid tillbaka blandades mod lika dunkla aningar om kommande bekymmer och uppfyllde hennes hjerta; hon knäppte bedjande sina händer omkring fadrens arm. — Kom hem med mig i qväll, pappa, sade hon; det är min första qväll hemma. Låt oss gå hem och spela öcart6 såsom vi brukade i Chelsea. Ni mins väl att ni lärde mig det. Mr Vane spratt till som om den ömma tryckningen på armen hade stungit honom in i köttet. — Jag — jag kan icke gå hem i qväll, Eleanor — åtminstone icke förrän om en timma. Det — finnes lagar i sällskapslifvet, som måste iakttagas, och när — när en gentleman uppfordras att gifva en annan revanche, så — så kan kan icke neka. Jag skall skaffa dig en vagn, min älskling, om du tror att du icke kan finna vägen hem. — Åh nej, käre pappa, det var icke det jag mente. Jag kan finna vägen. Fransmannen blandade sig nu för andra gången i talet med en komplimang till Eleanor, som icke rätt förstod meningen deraf. Han hade tagit Georg Vane under armen och genom denna vänskapliga åtbörd satt sig i besittning af honom. Under hela tiden hade den andre bibehållit sin ställning på trottoirkanten. une