Göteborgsposten – 17 juli 1863, sida 1

igen buttert och vände sig bort med en halft trött, halft missnöjd min. Eleanor betraktade de begge unga männen undrande nvad för menniskor dessa hennes fars nya pariservänner voro. Fransmannen var kort och tjock och hade ljus rödlätt hy. Han såg utstyrd ut i sina moderna kläder, hvilka voro nya och glänsande och han svängde en kort käpp med silfverknapp i sina handskbeklädda händer. Den andre karlen var lång och smal; han var illa och snuskigt klädd, och hans löst hängande kläders snitt tycktes utvisa rumlaren. Hans händer voro djupt nedstuckna i den vida öfverrockens fickor och hatten var dragen ned öfver pannan. Eleanor Vane uppfångade endast en flygtig skymt af denne mans ansigte då han vände sig bort med vresighet, men hon såg dock glansen af ett par klara, oroliga och svarta ögon under den skyggande hatten, den tjocka svarta mustaschens barska krökning öfver munnen, som den fullkomligt dolde. Han hade icke vändt sig mot de upplysta butikerna utan mot gatan och han roade sig med att sparka en halmviska fram och tillbaka på trottoirens kant med spetsen af sin gamla patentlädersstöfvel. Fransmannen tog Gcorg Vane afsides och talade till honom med låg röst under några minuter, gestikulerande efter sin nations maner och som man lätt kunde märka, öfvertalande den gamle att göra något, som denne ville undandraga sig att göra. Men mr Vanes motstånd var af mycket svag natur, och fransmannen segrade, ty hans sista axelryckning var en af triumf. Eleanor, som stod ensam och hade den