Göteborgsposten – 17 juli 1863, sida 1

——————— — :— gränsen; och då centern under general Wysocki samt högra flygeln under IIorodinski lyckats uppnå de skogar, som strå ska sig från Galizien långt in i Volhynien, vi: ade det sig slutligen, att de endast kunde mönstra an 1,100 till 1,200 man. Med denna lilla armå i två divisioner beslöt man angripa Radrivilow, den närmast österrikiska grinsstaden Brody belägna ryska staden; och man hoppades att Minniewski skulle, om den blef tagen, kunna följande dag med 500 man nya trupper inrycka på platsen. Att vänta på Minniewski var omöjligt, emedan man bade skäl tro, att österrikarne redan voro Wysocki och Horodinski i spåren; den senares eftertrupper hade ej väl gått öfver gränsen, då man tillkännagaf österrikiska truppers annalkande, och några polska ädlingar från trakten, hvilka be gilvit sig ut för att se afdelningen rycka öfver gränsen, skulle troligen ha tagits till fånga, om ej natten varit så mörk och stormig. Den ötverenskomna planen var, att Wysocki och Horodinski skulle båda rycka på Radzivilow, den förra från det omedelbara grannskapet, den senare från en punkt på omkring 1 svensk mils afstånd i söder. Om Horodinski angreps, skulle Wysocki skynda till hans bistånd. I annat fall var det Wysockis afsigt, att hålla sig på defensiven i skogarne utanför Radzivilow, tills Horodinski underrättade om sitt annalkande. Denna plan kunde af åtskilliga skäl ej utföras. Xysocki, som förföljdes af österrikarne, måste taga en svår och lång omväg till gränsen, emedan han annars skulle motats, innan han väl börjat röra på sig, och då han slutligen fick sitt folk öfver gränsen, hade detta marscherat nära 5 sv. mil och ej smakat något på 24 timmar. Värre var dock, att klockan var 7 på morgonen och ännu icke någon Horodinski syntes till, fastän han lofvat i dagbräckningen rycka fram mot Radzivilow och troddes skola komma dit kl. 3 eller, i händelse han angripits af en öfverlägsen styrka, erhålla hjelp från Wysocki inom en timme från stridens början. Omkring kl. 8 hade emellertid 800 ryssar samlats utantör Radzivilow, der de efter hand stärkte sin ställning, då Wysocki, fastän han ännu var okunnig om Horodinskis ställning, ansåg det nödvändigt angripa dem. De emot hvarandra stående styrkorna voro ungefär lika, men ryssarne hade haft några timmars sömn och ätit något dagen förut, liksom de ej heller uttröttat sig genom en 5 mils marsch. Å båda sidor funnos betäckningar, ty polackarne sköto mest från en skog, under det ryssarne kallt och lugnt sigtade på fienden från ett rikt sädesfält, i hvilket de voro väl dolda, om än icke skyddade. Mellan skogen och sädesfältet funnos några hus och kojor, hvilka förnämligast beboddes af judar. Här tog en del ryska skarpskyttar plats och underhöllo en stund en mördande eid, från hvilken polackarne endast kunde rädda sig genom att bränna ned den lilla byggnaden. Då ryssarne kommo ut, angrepos de och drefvos in i sädesftältet at ett kompani liemän. Detta var det enda ögonblick något slags handgemäng egde rum under striden. Intet kavalleri deltog i fäktningen, inga bajonettanfall gjordes, ej heller lossades någon enda salva. Ryssarne stredo från början till slut etter eget skön, liksom polackarne, och gåfvo dessa ej ens det tilllalle, af hvilket de förut så ofta dragit nytta i andra fäktningar, nemligen att få skjuta på täta massor. Det polska infanteriet var för mycket försvagadt genom hunger och strapager, att kunna göra anfall, fastän flere kompanier brunno at ifver efter att föras fram i striden; i afseende på kavalleriet voro hästar