Göteborgsposten – 15 juli 1863, sida 1

Olyckligtvis, sade portvakterskan, var madame icke hemma. Madames biträden voro hemma och skulle mec nöje mottaga monsieur och mademoiselle. Och det kunde ju göra detsamma, menade portvakterskan. Nej, svarade monsieur, han måste se madame sjelf Ack, hvad det var olyckligt. Madame, som så sällan lem: nade pensionen, hade i dag rest till Paris i affärer och skulle icke komma igen före solnedgången. Mr Vane lemnade portvakterskan sitt kort med någrs ord skrifna derpå, hvilka underrättade madame att har skulle komma tillbaka följande dag kl. två. Vagnen rullade tillbaka mot Paris. — Du kan vittna, Eleanor, sade den gamle mannen att jag försökte att få betala dessa penningar så snart jag fått dem. Var god och nämn denna omständighet i bref. vet till min äldsta dotter! Han hade hållit banknoterna hela tiden i sin hand liksom om han varit angelägen att så snart som möjligt lemna dem till pensionsförestånderskan, men nu stoppade han dem i sin bröstficka. På det hela taget var han, tror jag, belåten med att få gömma penningarna tjugefyra timmar till. De voro icke hans egna, men medvetandet att han förvarade dem fyllde honom med en ljuf känsla af egen betydenhet, och dessutom skulle han sannolikt få tillfälle att händelsevis briljera med dessa banknoter för några af sina bekanta. Tyvärr voro denne enslige gubbes få bekanta i Paris temligen ruskiga och icke synnerligen hederliga, hvadan det var mycket sannolikt att anblicken af de