Göteborgsposten – 14 juli 1863, sida 1

— Låt mig då slippa att höra talas derom, Eleanor, låt mig slippa att höra något sådant mer, svarade mr Vane med en värdighet, som tagit sig bättre ut, om den gamle mannen burit en toga i ställer för den moderna öfverrocken. Jag är icke ond på dig, mitt kära barn, jag kände mig endast sårad — endast sårad. Mina barn ha aldrig förstått mig, Eleanor; de ha aldrig kännt mig. Kom, låt oss gå. Mr Vanes tragiska uppsyn försvann och han tog af in på Rue S:t Honor, och der hemtade han en packe handskar, som man tvättat åt honom. Han stack handskarna i fickan och gick tillbaka till Rue Castiglione seende under vägen efter hyrvagnar på gatan. Han väntade för att välja de elegantaste af dem, som långsamt foro förbi. — Det är skada att regeringen ovilkorligen fordrar att de skola ha målade märken, sade han tankfullt. När jag sist var hos madame Marly, var Carl X i Tuillerierna, och hos Menricas hade jag då egen resvagn och hästar samt derjemte en britska för mrs Vane. Nu observerade han ett mycket nytt och glänsande åkdon med en välklädd kusk, och han lät höra det halft hväsande, halft hvisslande ljud, hvarigenom parisarne bruka kalla på hyrvagnar. Eleanor sprang lätt upp i hyrvagnen och bredde sin mjuka muslinskjol ut öfver dynan, i det hon satte sig. De, som gingo förbi, sågo med beundran på den unga leende engelskan med den hvita hatten och glorian af glänsande hår.