Göteborgsposten – 14 juli 1863, sida 1

jestätets uppgift att gifva den bästa möjliga tydning åt den famösa noten till ryska regeringen, hvari hr Hall önskar att polackarne måtte snart — icke återfå sin frihet, utan sträcka gevär för Ryssland, eller, med andra ord sagdt, bevisa att det icke komprometterar den frisinnade svenska regeringen att närmare sluta sig till en styrelse, som börjat få namn för att vara af, minst sagdt, tvetydig kulör. Detta är lättare sagdt än gjordt; man behöfver nästan vara en Cicero för att sätta en hygglig färg på denna bedröfligt kruserliga not, som skulle vara en varning till ezarismen och upplöste sig i idel komplimanger, alldeles som den varning, en viss biskop skulle gifva en af honom idoliserad kyrkoherde gjorde, enligt hvad vederbörando protokoller omförmäla. Apropos Danmark, så har man der med stor undergifvenhet för Försynens skickelse sett landets legitime tronföljare sjunka i grafven. Den närmaste följden af dödsfallet torde bli, att de den kungliga höghetens skuldsedlar, som förut utbjudits för halfva det ursprnngliga värdet både man och man emellan och i hufvudstadens tidningar, nu säljas som makulatur, ifall de ej falla någon kuriositetseller antograssamlare på läppen. Den stackars beskedlige prinsen hade jemte de titlar han erhållit af konungen fått af folket den af konkurspresident — d. v. s. man anvisade honom, hans rang likmätigt, hedersplatsen i bankruttörernas krets, som han så trofast villustrerade genom sin höga närvaro, För öfrigt har det sagts om honom, att den danska hufvudstaden efter hans bortgång har ett original mindre, och detta är ändå en förlust i våra dagar, då alla sällskapskretsar hvimla af fadda och enformiga kopior. Gamle prins Ferdinand dog, men unge prins Wilhelm lefver till lycka och välsignelse, enligt hvad smickrare och enfaldigt folk påstå, för det unga Hellas. Emellertid ser det ganska betänkligt ut i den så snabbt avancerade gliäcksburgarens konungarike — ja, det ser nästan ut som om han skulle förlora kronan, innan han väl fått den på hufvudet. Knappt hade man fått fröjda sig åt det jubel, hvarmed Athen helsade nyheten om hans mottagande af Europas minst lockande konungatron, förrän telegrafen bragte underrättelsen att jublet var slut, att grekerna gjorde uppror, kanske utan att ha gjort så klart för sig hvad de dermed åsyftade, att man slagits förtvifladt på den helleniska hufvudstadens gator, alldeles som om man ingen kung Georg hade, och att de främmande makternas representanter med mösa lyckats åvägabringa ett vapenstillestånd mellan de enragerade partierna. Hvad skall den stackars lille kungen göra när han kommer ut för att hålla detta oregerliga folk i styr, och det vid en ålder, då unga herrar ännu behöfva stå under pappros och guvernörers allvarsamma ledning. Man säger att han, att börja med, ämnar residera på Korfu, och det vore kanske det klokaste att han först öfvade sig med att vara kung öfver de joniska öarne, der man under Englands öfverherrskap vänjts vid skick och ordning, för att sedan, när han sålunda genomgått en praktisk kurs i regeringskonsten, vaga ihop med det egentliga Grekland. I Europa har man ju godt om f. d. ministrar, väl erfarna i nämnda konst, och de kunde ju få tillfälle att göra sig väl förtjenta af samtidens och efterverldens erkännande genom att taga det grekiska statsrodret i starka händer och tämja de bångstyriga hellenerna. Med Grekland och Polen delar Madagassar för närvarande den allmänna uppmärksamseten. Som ett åskslag från en klar himmel com underrättelsen att H. M:t Radama II du