Göteborgsposten – 14 juli 1863, sida 1

Jag tror att din stackars gamle far kan begära så pass af dig. Georg Vanes dotter tryckte ömt hans arm betraktande honom med kärleksfulla och bedjande blickar. Käraste pappa, hur kan ni tala så? ropade hon. Jag skall skrifva till mrs Bannister att hon varit mycket grym, och att hennes förolämpande bref beröfvat mig lusten att mottaga hennes eländiga penningar. Men hur kan min älskade pappa tala om att plundra mig? Om dessa penningar iro verkligen mina, så tag dem, tag hvarenda penny — om — om ni är skyldig någon, som plågar er eller om ni behöfver dem till något. Jag kan återvända till Brixton i morgon och förtjena mitt uppehålle der. Det sade miss Bennett och miss Lavinia till mig, innan jag for. Ni kan icke föreställa er huru mycken nytta de började få af mig vid undervisningen af de små. Tag penningarna, om ni behöfver dem, käraste pappa. Mr Vane vinde sig mot sin dotter med nästan tragisk harm. l — Eleanor, sade han, känner du mig så litet att du vågar förolämpa mig genom ett sådant förslag? Nej, om jag också led hunger, skulle jag icke taga dessa penningar. jag så cländigt förfallen att ett barn jag älskar, skymmig på min ålderdom? — Den hand, som höll banknoterna darrade af häftig rörelse, då gubben talade. I — Dyre pappa, ursäktade sig Eleanor, jag försäkrar att jag icke ville förolämpa er.