Göteborgsposten – 11 juli 1863, sida 1

gare, den senare artikeln dock endast såvida det ej lyckas att lägga skyddstull på densamma. Smultronen och jordgubbarne gå rikligen till, likaså melonerna; sparrisen har redan gjort sig grön, rädisorna hafva vuxit till trä och gurkorna börja blifva bäska — allt tyder på att vi äro inkomna i sommarens middagshöjd. Vår stad företer ej derunder just sin angenämaste sida. Grönska förnöjer ögat, men skall då vara mera jemn än den på betesplatsen framför arbetshuset och jernvägstationen; trädens skugga är svalkande, men den skall då vara tätare än den som bestås mellan vår Norrbro och badhuset nära det stora Magnusska huset. Våra gator och trottoirer äro förträffliga om de ej vore så heta och så belamrade med hinder, uppkomna af nybyggen och reparationer, samt så villiga att vid minsta vindflägt bjuda oss på det finaste, mer än spanska rapå, vid hvars inandning man ovilkorligt måste säga prosit åt vederbörande. Våra bryggor skulle vara förträffliga, om de blott voro färdiga, men likväl icke befunno sig i samma blomstrande skick som oldtmodern Lejonbryggan, hvilken i koketteri söker öfverslygla våra damer, så prunkar hon med massor af gula och blå blommor. Såtillvida är hon dock nationel, att hon mest älskar dessa färger, under det våra damer företrädesvis hylla den för vår nationalitet främmande röda färgen, n. b. hvad hattprydnaden angår. En eller annan af dessa egendomligheter skulle måhända lätt nog kunna afhjelpas. Af de i dagarne utdelade debetssedlarne finner man sig t. ex. så väl taxerad för gatornas underhåll, att vederbörande hvarken behöfde söka draga någon reveny af ett torg såsom betesplats, ej heller låta renhållningsentreprenörens lagliga egendom skingras för vinden. För att lägga dammet i våra så förträffliga aller finnes en vattenkärra, hvilken understundom begagnas; skulle det måhända ej vara möjligt att dessemellan få använda densamma för stadens gator, helst när det icke regnade? Skulle dessa kassor dock icke kunna tillåta ett dylikt lånesystem (den förträtfligaste kommunalinrättningen anses neml. ännu vara den, som har de flesta allmänna kassorna, och i detta fall står Göteborg ej tillbaka för andra städer), så skulle man våga föreslå inköp för gatornas räkning af en dylik öfversilningskärra. Ville man vara rätt ekonomisk, kunde man visserligen låta stadens brandkår i skilda afdelningar dagligen för öfnings skull bespruta gatorna, men sådant är under denna brandkårs värdighet, trots att det är hetta som behöfver dämpas. Det är således bäst, att fortfarande yrka på särskild redskap för detta ändamål. Man kunde i detta fall gisva en vink om, att i stadens spruthus gamla, på hjul stående kar af en mera antediluviansk natur, hvilka troligtvis aldrig vidare komma att vid eldsvådor begagnas, men förträffligt kunde passa till silningsapparater. Låtom oss derefter beräkna, hvilka förfärliga utgifter, som skulle drabba staden, för att få stadens gator fuktade. Ponera att vattning med en dylik apparat kostar i dragkraft och för en karl 5 rdr pr dag, (det är kanske för högt tilltaget). Detta gör 300 rdr för de 60 dagars vattning antagligen kan anses behöfvas. Låt nu äfven två sådana välgörande apparater vara i verksamhet, så blir summan ändock ej så förfärligt betungande, att icke Göteborgs stad skulle hafva rygg att bära densamma. Det är skada, att 54 at hrr stadsfullmäktige ej skola vara i tillfälle att under sommaren få lida med oss; vi skulle då hafva större förhoppningar om befrielse från denna icke landsplåga, utan veritabla stadsplåga. Trots den tryckande värmen pågå de allmänna arbetsföretagen med stor ifver. Det ena jernspantet efter det andra reser sig å landfästena för de nya bryggorna öfver Östra hamnkanalens södra del; hurrabasarne skrika friskt vid pålningsarbetot för den utsträckta kajanläggningen såväl från Keillerska platsen till Pustervik som för fortsättningen åt andra hållet från Stora bommen till S:t Eriks hörn. Hvad det senare arbetet vidkommer, så har man ännu ej tillfälle att om detsamma yttra något annat, än ett beklagande att fortfarande skall bibehållas det gamla föråldrade sättet att nedslå de behöfliga pålarne med handkraft, under en sådan musik som användes. Hvarföre skall man icke i Götehorg, der dylikt arbete behöfs året om, eller rättare sagdt år ut och år in, kunna, liksom i utlandet, dertill använda ångmaskin? En sådan arbetar fortare, billigare och tystare, och denna senare fördel är icke den minsta, som skulle vinnas af ett dylikt utbyte. Skrålet vid detta arbete har blifvit för odrägligt. Kan man icke undvara sången — det kunde ju t. ex. vara en gammal tradition att hvarje påle skulle begrafvas under sång — så vore det lätt att afhjelpa denna sak, äfven om arbetet förrätta