Göteborgsposten – 10 juli 1863, sida 1

der hade nu visserligen framdragits, men talaron ville dock tillägga ett ytterligare: det är ett stort verk, som skall göras och för hvars fullbordan man måste taga hela nationen med. Det kan derföre ej så lätt utföras, men må man blott vara tålig. Det vore nemligen ganska naturligt, att ej ännu det stora och höga mål, som 1842 års folkskolestadga utstakat, är uppnådt. De små hindren åter ligga hos oss litet hvar: Konsistorium, presterskap, skolstyrelser, skollärarne och allmogen. Man har litet hvar att göra bättre och mera, än hvad man gjort. Många folkskolans bästa krafter hafva af brist på sin nödtorftiga bergning måst öfvergifva skolan. Det är ett fel af statsmakterna, att icke hafva sörjt för skollärarnes nödtorftiga och sorgfria bergning. Läroböcker och lärometoder hafva ock stora brister. Ingen metod gör det möjligt, att 200 stycken barn kunna väl undervisas af en lärare; skolorna måste fördelas, så att ingen lärare får flera än 50 barn att undervisa. Skolläraren Brink ansåg det väsendtligaste hindret vara tidens materiela riktning. Talade med värma för kristlig och intelligent bildning. Folket vill, att barnen skola läsa katekesen, ty derigenom kommer man fram hos presten; likaledes voro föräldrarne ej emot att barnen lärdes skrifva och räkna, ty dermed åsängade man materien. Skolläraren Holmberg anmärkte mot en föregående talare, att äfven voxelundervisningen hade på sin tid burit goda frukter. Skolläraren Olsson (fr. Stockholm) instämde med Wikander deruti, att skollärarnes tryckta ekonomiska ställning vore ett betydande hinder för folkskolan och folkbildningen. Deras löner borde vara minst 600 rdr på landsbygden och dubbelt så mycket i städerna, ty der går dubbelt så mycket åt, huru sparsamt man än må lefva. Skolläraren Holmqvist (fr. Björkö) ansåg ett stort hinder vara undanröjdt, der skolan vore tilldragande och intressant för barnen; läraren bör derföre göra allt, för att väcka och underhålla barnens kärlek till skolan. Lektor Rundbäck redogjorde för skolväsendets tillstånd i Småland. Der fattades lärare och fasta skolor; det vore beklagligt, att knappast 20 procent af skolorna voro fasta. Ingen skola borde föröfrigt flyttas på mera än 2 ställen. Hade sjelf mycket såsom inspektor arbetat på reglerandet af förhållandet mellan småskolan och folkskolan, så att den förra icke skulle tränga bort den senare. Brist på skolhus vore ock ett stort hinder; likaså oordentlig skolgång. Tal. hade i sitt distrikt 6 st. skolor, der endast 2 a 3 procent af skolpligtiga barn inom området voro närvarande i skolan. Härmed afslutades diskussionen öfver första frågan och, istället för någon formulerad resolution, beslöts, att diskussionen skulle utgöra svaret. Derefter företogs till behandling 2:dra frågan: Har erfarenheten bekräftat småskolans välgörande inverkningar på den egentliga folkskolan, och har den förra genom samverkan med den senare, såsom dess underlag, lyckats att utöfra ett mer bildande och förädlande inflytande på barnens förstånd och hjerta? Diskussionen häröfver blef ej långvarig. Den öppnades af Skolläraren Lundeqvist, som ansåg, att frågan kanske förtidigt vore väckt, men han trodde dock, att hon kunde besvaras med ja. Lektor Rundbäck påpekade de försök som gjorts, att med småskolan undanskjuta den egentliga solkskolan; men han anmärkte ock, att dessa försök nu voro stadda på reträtt. Trodde att man i Wexjö stift träffat rätta förhållandet mellan småskolan och den egentliga folkskolan: der vore småskolan ställd såsom ett verkligt underlag för egentliga folkskolan. Skolläraren Brink påpekade, att qvinnan vore lämpligast till undervisnings meddelande i småskolan. Skolinspekt. Wikander lemnade upplysningar om förhållandena i detta afseende i Göteborg. Der hade qvinnor visat sig särdeles lämpliga för småskolan. Man har i Göteborg vunnit det resultat, att småskolorna äro en verklig välgerning för den egentliga folkskolan. Skollararen C. G. Svensson (fr. Göteborg) bekräftade förre talarens omdöme om småskolornas välgörande inverkan på folkundervisningen i Göteborg. På at ordf. derefter framställd proposition besvarades den uppställda frågan med allmänt ja, sedan först orden rätt ordnad blifvit tilllagda framför Åsamverkan. Kom så ordningen till 4:de frågan: ÄÅIIuru bör lexläsningen ordnas vid folkundervisningen, att barnen erhålla nödig minnes