Göteborgsposten – 9 juli 1863, sida 1

Han kunde tänka på allt detta nu då hon var död ych det var för sent — för sent att kasta sig för hennes fötter och säga henne hur litet han förtjenade henues kärck och godhet, för sent att bjuda henne äfven sådan svag försoning för det förflutna som anger och tårar. I hans torftiga rum erinrade hundrade tecken honom om henne, och de framkallade tarar i den stackars djupt sörjande enklingens ögon. Han ville ej gerna se sin lilla dotter, hvars mörkgrå ögon liknade hennes, nar de fästades på honom, hvars kastanjefärgade hår hade samma guldglans, som han så ofta hade sett glimma i solskenet, när han satt stilla och såg huru aftonsolens sista stralar föllo på hans hustrus halft nedböjda hufvud. Han tyckte att det var ännu i förrgår, som hon stått vid fönstret och arbetat för honom för honom ! Hans bedröfvelse gjorde honom lång tid olik sig sjelf. Han brydde sig icke om att bibehalla detta yttre sken af stånd, som han så länge bibehallit med så mycken ihärdighet under denna förtviflans dystra mellantid. IIans moderna rockar och stöflor, som han på sednare tider förvrat med sådan omsorg, voro icke längre föremål för hans ömma omsorg och förtjusning. Man gick icke mera ut i den okunniga och vårdslösa verld, der han ännu kunde spela fin herre. Han stängde sig inne och öfverlemnade sig åt sin sorg, och det dröjde länge, innan hans lättsinniga natur hämtade sig efter det slag, som träffat honom. Man kan icke undra på att under det saknadens bittra qval plågade honom, hans yngsta barn blef honom outsäg