Göteborgsposten – 9 juli 1863, sida 1

— — WW — — — ga i debatten; men han anlitas desto mera såsom en erfaren och skarpsinnig rådgifvare. Man berättar, utt då konungen under en resa härom året, tillsporde en gammal riksdagsman af bondeståndet, hvem Westmanlänningarne helst önskade till sin landshöfding efter hr Sill kverstolpe, så svarade dannemannen tvärsäkert: Jo grefven på Fullerö ska vi ha, och ingen annan, för si, han känner hvarendaste fläck i lånet och så i han icke högfärdig ul sig. Det var en god orlofssedel, min gubbe — inföll kungen skrattande. Provinsen Skåne har till innevarande riksdag rikligare och för längre tid än vanligen varit fallet, försett riddarhuset med ledamöter. Anledningen dertill har varit de bibanor inom Skåne, om hvars understödjande från statens sida motioner blifvit väckta, och för hvars bifallande ihärdiga bearbetningar erfordrades. Grefvarne Posse oeh Ehrensvärd , friherre Schwerin, ryttmästarne Tornerhjelm och Hallenborg jemte grefve Björnstjerna och provinsens begge landshöfdingar inställde sig genast vid riksdagens början och återvände icke förr än jernvägsstriden var i det närmaste utkämpad. De begge förstnämnda insattes såsom de främsta ledamöterna i Bevillningsutskottet, äfvenså herr Tornerlrjelm, hvilken förgärves gjorde anspråk på att äfven nu få plats Statsutskottet Grefve Posse är tilltagsen såsom ordförande, men ytlig i grundsatser, yttrar sig hurtigt, mon utan logiskt sammanhang, föröfrigt en lefnadsglad man, som i Skåne blifvit särdeles populär derför att han ställde sig i spetsen för provinsens nya Hypotekstörening, hvars utsträckta lånerörelse i rättan tid räddade de hårdt strandsatta jordegarne från några härdhändta Köpenhamns: bankirers utsugande despotism. Grefve Ehrensvärd, som för några år sedan lemnade sin be fattning såsom kabinettssekreterare i utrikesdepartementet, för att uteslutande kunna egna sig åt skötseln af sina stora egendomar i Skåne. anses ega stor humanistisk bildning, eger ett särdeles angenämt väsende, men yttrade sig sällan på riddarhuset. Friherre Schwerin gör anspråk på egandet af stora insigter i den högre sinansläran, i hvilken han dock hyser ganska egendomliga åsigter, hvilka han helst skriftligen eller samtalsvis, och då med stor liflighet, men ogerna från sin bänk utvecklar. År tör öfrigt en stark latinare och läser de klassiska auktorerna obehindradt, en förtjenst som han troligen ensamt bland samtlige i och utom tjenst varande gardesryttmästare eger. Den celebre ryttmästaren Tornerhjelm är deremot alls icke bevandrad i de klassiska språken, icke heller i de lefvande, och i sitt modersmåls skritvande allenast till den yttersta nödtorst. Men tförsynen har utrustat honom med ett godt hufvud och en förundransvärd etourderi. Ilan hyser ingen tyckan att kasta sig in i debatterna, der han mycket obesväradt rör sig med sraser, som sällan korrekt, stundom obegripligt användas. Emellertid eger han icke så ringa inflytande, till en god del grundadt på det lysande letnadssätt han förer och det läckra bord han