Göteborgsposten – 7 juli 1863, sida 1

Jag fär dock erinra er att Eleanor Vane och jag icke äro barn af samma mor, och att hon derföre icke kan ha de anspråk på mig, som en syster vanligen har. Dessutom bekänner jag uppriktigt att jag aldrig hört talas om något fruntimmer, som uppfordrats att draga försorg om en syster. Ni bör också erinra er att jag aldrig hyste den ringaste vänskap eller tillgifvenhet för Eleanors mor, som var mycket under er i rang. Eleanor spratt till; hon var för häftig att kunna afhöra helt passivt detta bref. Hennes far kände hur den arm, som låg kring hans hals, plötsligt rörde sig. — Din mor var en engel, mitt barn, sade han, och denna qvinna är — dock det gör detsamma. Mina döttrar brukade visa din stackars mor förakt, emedan hon varit deras guvernant, och emedan hennes far var en bankrutterad sockermiklare. Han återtog läsningen, trefvande oroligt efter det ställe i brefvet, der han slutat, med spetsen af sitt välbildade finger: — Och som också var en indirekt orsak till den orätt, som skedde mig och mina systrar, då hon deltog i bortslösandet af åtminstone en del af de penningar, hvartill vi egde lagliga och moraliska rättigheter. Men nu säger ni att ni icke kan draga försorg om er dotter och att, om jag ej hjelper er, denna olyckliga flicka måste komma, ifall ni dör, ut i verlden utan penningar, ofullkomligt uppfostrad och alldeles oförmögen att förtjena sitt uppehälle.