Göteborgsposten – 7 juli 1863, sida 1

af kronans hemman till boställen åt öfveroch underbefäl. Dessa äro ännu statens egendom och gifva numera, på ett förnuftigt sätt utarrenderade, en högst ansenlig inkomst, så väl för jordens egare som för dess brukare, och man kan häraf dömma om den förlust man lidit genom bortslarfvande af det öfriga! På en tid, då landet låg utmattadt och blödande efter långvariga, ödeläggande krig; då staten var fördjupad i skulder, som den icke kunde betala, och alldeles saknade kredit; då jorden, vanskött under århundraden, syntes hafva förlorat sin sordna växtkraft, under det att handeln låg nere, nästan ingen afsättning fanns för jordbrukets produkter, och man mångenstädes led brist på armar att bruka jorden, på dragare att plöja den; då såväl skattesom kronohemman voro belastade med så dryga räntor, att de ofta kunde ligga i ödesmål och utan åbo, emedan ingen fanns, som ville eller kunde betala skatten; — då, med ett ord, ställningen var så förtviflad, att en nödfallsutväg måste tillgripas; — beslutade Riksens Ständer år 1723, att de hemman, at hvilka staten egde, icke blott en från början frivillig ränta. utan också sjelfva jorden, skulle få till skatte säljas mot en löseskilling, för de drygare beskattade kronorusthållen samt rekognitionsskogarna af sex, för vanliga hemman af tio gånger räntan, eller den till kronan utgående skatten (deri ej inbegripet kronooch prestetionde m. m.) Rikets ständers och regeringens mening var uppenbarligen icke att år 1723 skänka bort hemmanet till den lyckans gunstling, som rärft åborätten, eller genom någon embetsmans gunst derå erhållit städjebref; utan att verkligen sälja det, för hvad det den tiden kunde vara värdt bröder emellan. Man behöfver blott föreställa sig, att penningar då knappast kunde sås för 10 procents ränta samt att jordbrukets askastning var så ringa, att ett vanligt hemman icke ens kunde, utöfver skatten till kronan, tionden till presten m. m, lemna full ersättning för åbons egen arbetskraft, räntan å nödigt driftskapital samt kostnaden för åbyggnaders underhåll och måhända nybyggnad, för att anse detta lösningspris å kronans sida vara ganska skäligt. Också visar det sig, att det i början gick ganska smått med eskatteförsäljningen; så att man tillochmed fann nödigt att ytterligare lindra de sattiga kronoböndernas börda, genom mera stadgad besittningsrätt och lättadt katteköp. Omständigheterna hafva emellertid, sedan dess, blifvit helt och hållet förändrade, och man måste lika mycket förvåna sig deröfver, att något enda hemman ännu är purt krono, som att regering och ständer kunnat i 140 år låta samma vilkor för skatteköp qvarstå oförändrade; ehuru man, sanningen att säga, längesedan bör hafva lärt sig att -nil admirari, att anse allting vara helt naturligt. — i ett land sådant som vårt, der man än i dag låter Bohusläningen lösa sin kyrkotionde med 75 öre för en tunna spannemål, och ändå njuta kollektoch stamboksförmån, i strid mot ursprungliga öfverenskommelsen. I de fordna danska och norska provinserna, Skåne, Halland, Blekinge och Lister, samt Jemtland och Bohuslän, har tillämpningen af 1723 års författning medfört i hög grad betänkliga och ytterligt demoraliserande verkningar. Här voro förhållandena i många hänseenden helt andra än i gamla Sverige. De i allmänhet vida lindrigare skatterna hade på de flesta ställen, om icke öfverallt, blifvit förvandlade i penningar, på en tid, då en daler var detsamma som en blank apecie (så att t. ex. de Hvitfeldska Gymnasiibönderna betala en tunna malt med 3 daler); kronans