Göteborgsposten – 3 juli 1863, sida 1

kussionen om kreditivet yttrade på riddarhuset, om nu ett gammalt, aktadt och upplyst folk hjelplöst skulle öfverlemnas åt öfvermaktens godtycke — om en nationalitet, som utgör en del at vår egen, skulle gå under, endast derföre att den är den svagare och står i vägen för den starkares djerfhet, skulle detta vara ett exempel, som ej allenast vår ära, utan äfven sjelfuppehållelsens högsta och heligaste intresse bjuder oss att af alla krafter resa oss emot. Ty äfven för oss kan den stunden komma, då vi skola utkämpa den strid, som Danmark nu kämpar, — strida för altare och härd, för hus och hem och för allt hvad som är oss heligast och dyrbarast här i verlden, och då äfven vi kunna komma att längtansfullt blicka efter en hjolpsam hand?. Det kan derföre, synes det oss, med trygghet af svenska regeringen arbetas för ingåendet af en allians, och så mycket mera som, ifall vi ej äro illa underrättade, förslag härom med det snaraste komma att från dansk sida göras. Ett sådant förbund skulle otvifvelaktigt, såsom Fedrelandet redan anmärkt, kunna bli ett medel att förekomma den betarade striden mellan Danmark och Tyskland, i det den skulle upplysa såväl tyska folket som öfriga europeiska nationer angående den stora omfattning tvisten måste få, i det den visar sig ej vara ett blott tyskt-danskt gräl, utan i grunden en fråga om germanism och skandinavism och dermed en sak af ofantlig betydelse för hela den europeiska jemnvigten. Den nu befarade exekutionen i Holstein är en sak, som ej eger för oss, i och för sig, den ringaste betydelse, ty det är en uteslutande tysk förbundsangelägenhet och vi önska uppriktigt att komma i så ringa beröring som möjligt med nämnda förbund. Men vi ha ofvan visat frågans egentliga kärna och dess sammanhang med Slesvig, eller landet norr om Eidern. På uppmaning at svenska regeringen har den danska företagit ett inledande steg till Holsteins utsöndring från det öfriga Danmark. Dotta steg anse vi visserligen ej vara sådant som vi helst skulle önskat det: en kraftigt och med ens särskiljande handling; men det är likväl tillräckligt att innebära faror. Tyskland protesterar emot det och betraktar des som en åtgärd, hvilken afser Slesvigs införlifning med konungariket Danmark; ty såsom en sådan åtgärd anser det hvarje handling, som i någon mån aflägsnar Holstein från Slesvi ig, och det är just Tysklands ögonsten, att tå behålla intrigfältet Schleswig-IIolstein. Konungen af Danmark har under förhandlingarne 1851 och 52 högtidligt uttäst sig, att ej söka incorporera Slesvig; och det är tydligt i hvilken riktning de tyska intrigerna gå. Om nu en storm skulle komma till utbrott, och alla tecken antyda att den är i annalkande, vore det mer än sannolikt, att Preussen skulle vilja begagna sig af förvirringen och komma åt södra Slesvig, äfven om det skulle uppoffra en del af Rhengränsen, ty möjligheten af en tysk flottas erhållande skulle i det tyska folkets ögon mera än uppväga en eller annan områdesförlust i vestern. Å andra sidan kunde det ju äfven vara en möjlighet, att kejsar Napoleon, för att åtkomma Rhengränsen hvilken är fransmännen kärare återigen än sjelfva Polens befrielse, skulle låta Danmark uppoffras och for vinnandet af Preussen i ett eller annat fall låta Slesvig springa. Huru mycket Danmark dervid kunde lita på England, det veta vi af lord Russells uppträdande tillräckligt. Tillvaron af ett skandinaviskt förbund skulle omöjliggöra hvarje dylik kombination, ty om ett europeiskt krig bryter ut, måste Norden deri indragas, och dess plats vid Frankikes och Englands sida vore gifven. Belö