Göteborgsposten – 3 juli 1863, sida 1

Nej, som jag sagdt — miss Vanes klara grå ögon slötos icke en enda gång under hela den sena färden, och slutligen när tränen for in på den stora parisiska stationen, när ankomstens stora förvirring tog sin början — detta ledsamma möte af svårigheter, som gör att fega resande önska att den längsta resa måtte räcka längre än den gör — lutade den unga flickan sig ut genom fönstret och hennes ifriga blickar flögo hit och dit bland folkho ens ansigten. Ja, der stod han — hennes far, den hvithårige gubben med spanskröret med guldknapp och det aristokratiska utseendet. Hon visade honom ifrigt för sin följeslagare. — Det är pappa, ser ni — den vackre mannen. Han kommer hitåt, men han ser oss icke. Ack, låt mig komma ut; lät mig gå till honom. Hon darrade af otålighet och hennes vackra ansigte rodnade djupt af sinnesrörelse. Hon glömde sin nattsäck, sin roman, sin luktvattenflaska, sin kappa, sin parosoll — alla sina tillhörigheter och lät sin följeslagare samla ihop dem bäst han kunde. Hon visste knappt hur hon kom ur vagnen och i sin fars armar. Banhallen var öde på en gång, ty alla passagerarne hade skyndat till den stora otrefliga väntningssalen för att afvakta visiteringen af deras bagage. Miss Vane, hennes följeslagare och hennes far voro nästan ensamma, och hon betraktade den gamle mannens ansigte i månskenet. — Käre pappa, älskade pappa, hvad pappa ser frisk ut, lika frisk som förr tycker jag.