Göteborgsposten – 3 juli 1863, sida 1

hjerta önskar att erhålla sig en flotta, för att derigenom göra sig till en verklig stormakt, en rang som det nu, söndradt inom sig, endast mod öfverdritna kostnader kan upprätlhålla. Skapandet af en flotta skulle bli en gemensam tysk angelägenhet; och då Preussen, dels genom sitt läge och dels genom sin redan innehafvande ställning i tyska förbundet, äfvenledes skulle bli främst i teten, vore naturligen dess makt ökad i ej ringa mån, likasom doss öfvervigt inom sjelfva Tyskland på samma gång skulle vara gifven. Men en dylik flotta kan blott erhållas genom åtminstone södra Slesvigs ryckande trån Danmark och ställande inom tyska förbundet. Den enda dugliga hamn som det tyska förbundet har uppe vid Östersjön är Kiel; men en blick på kartan visar genast läsaren att Kiel, som ligger inne i en herrlig bugt vid sjelfva gränsen till Slesvig, ej kan göras till en fullt säker tysk örlogshamn, om ej den norra stranden af Kielerbugten, hvilken tillhör slesvigska landet och således är dansk, äfven kommer i tyska förbundets ego. Och här ligger den mångåriga dansk-tyska tvistens tyngdpunkt. Danmark kan ej gifva vika, ty hela Kielerbugten i tyska förbundets ego skulle gifva detta välde öfver Bältena och för alltid göra Danmark till en afhängig tysk vasallstat, om man ock at politiska skäl skulle tillåta det behålla sin skenbara frihet. Skulle vi här i Sverige-Norge kunna med kallt blod åse denna Danmarks underkastelse? Nej, vi skulle ej kunna det, ty vi känna nu vårt brödraskap med den hotade grannen, och om vi än vore så stora kosmopoliter, att vi skulle vilja kasta alla afseenden på nationaliteten öfverbord, skulle vi dock ej kunna åse det, ty Preussen är ej berättigadt att på det skandinaviska Nordens bekostnad utvidga sig till en ännu större stormakt, än det är. Preussen kan på intet sätt anses utgöra en borgen, en garanti för cvilisationens och Europas fortskridande utveckling på den sanna frihetens väg. Vi skulle derföre blott efter att hafva utgjutit vårt mesta blod och efter att ha slungats liflösa till marken kunna förmås, attlåta Preussen taga öfverväldet i våra vatten. Vi hafva ett för atskräckande exempel i det med Preussen fastnitade fragmentet af Polen, der en förödande utrotning, enligt alla slagliga lormer, men derföre ej mindre förödande, egt rum mot den polska nationaliteten. Äro vi verkligen så litet patrioter, så föga nordiskt sinnade, att vi skulle kunna medgifva Danmarks utmattning, och med samma inleda vår egen vanmakt? Nej, tusende gånger nej! det nyuppvaknade politiska lifvet hos oss, den entusiasm, hvarmed vi helsa hvarje framåtskridande, hvarje kamp för friheten är oss en tillräcklig borgen för att vår roll ännu icke blifvit — den sege Falstaffs. Då vi sålunda kommit till enhet derom, att Sveriges intressen äro för nära berörda och inblandade i den dansk-tyska frågans utveckling och gång, att vi icke måste anse den hardt nära som vår egen, är det, enligt vår åsigt, en nödvändighetssak, att ett ömsesidigt skandinaviskt försvarsförbund ingås, naturligtvis innehafvande en sådan utsträckning, att ett offensivt steg kan medgifvas, för den händelse att derigenom det gemensamma försvaret kan bättre ses till godo. Emellertid kan ett dylikt offensivt steg ej gerna komma i fråga vid Eidern. der Danmark måste intaga en defensiv hållning. I alla händelser står Sverige i så moralisk garanti för Eidergränsens bevarande, att, äfven om icke någon allians ingås, det, i fall af krigs utbrott, skall ovilkorligen nödgas deri aktivt deltaga. Ty, såsom dåvarande konsultativa statsrådet, nu finansministern Gripenstedt år 1848 vid dis