Göteborgsposten – 3 juli 1863, sida 1

mig med verklig barnaenfald. Jag hoppas att hennes far är en hederlig karl. Jag tyckte icke mycket om det dei hon sade om Sheridan och sprätten Brummel och biffsteksklubben. Den var ingen god skola för fäder skulle jag tro. Om ändå hennes mor ännu lefde, stackars barn! Jag hoppas att ett lyckligt hem och en lycklig framtid vänta henne. Bantåget stannade i Rouen, och miss Vane mottog en kopp kaffe och några bisquits af sin följeslagare. Den röda augusti-aftonrodnaden bortsmälte nu i den grå dimman, och månskenets första skimmer kastade sitt silfver på vattnet, då de foro öfver Seinen och lemnade den upplysta verlden på höger hand. Den gråhårige engelsmannen insomnade nu, och innan kort hördes blott ett lågt korus af manliga och qvinliga snarkningar i den beqväma kupdån, hvilket då och då afbröts, när tåget stannade vid någor fantastisk by, som i den månljusa sommarnatten såg ut som en samling schweizerhyddor utskurna i leksakstil. Men huru mycket än de prosaiska menniskorna sofve och snarkade, så kunde det icke komma ifråga att Eleanoi Vane skulle sofva. Det hade varit ett verkligt brott ati insomna, när man hade framför sig så mycket skönt, öfver hvilket månan gjöt sitt klara ljus, att färdas sofvande ge nom detta föland. Den lifliga skolflickans uppmärksamm: ögon drucko den rika fägring, som utmärkte hvarje höjc och dal, det låga skogbeväxta landet, de ilande strömmarne och Seinen, som det var så svårt att hålla reda på, då ku pån så ofta for öfver den med ett ihåligt dystert ljud nattens stillhet.