Göteborgsposten – 3 juli 1863, sida 1

— bringande till verkställighet och om de vilkor, som man skulle önska föregå ochäbetinga detsamma. Men är det af vigt att få dessa bestämningar tydliga för sig, på det småaktigt kif efter ett redan uttaget, afgörande steg må undvikas, är det likväl af ännu större vigt, att ej det stora gemensamma målet undanskymmes och tränges i bakgrunden af ofta något hetsiga diskussioner om enskildheter, hvilka så lätt kunna gifvan en skenprägel af patriotism och förvilla blicken för det egentligen betydelsefulla i Nordens politiska utveckling. Ty — det må ännu en gång öppet och utan omsvep utsägas — det gäller här icke Sverige-Norges enskilda fördelar, ej heller Danmarks, utan det stora hela, Nordens försvarsställande; under det hela sortera enskildheterna -— och Sverige, Norge och Danmark bilda tillsammanstagna för närvarande det skandinaviska Norden. Således äro de med hvarandra solidariska, hvarderas enskilda fördel befrämjar det stora helas, Sveriges säkerhet befordrar Skandinaviens och likaså Danmarks. Endera statens undergång eller försvagande skall utgöra ett dödshugg åt Nordens utveckling i frihet och oberoende, samt möjligen nedslå den förpost Skandinavien bildar mot det påträngande Ostern. Men hvad är då Skandinavien? Det är närmast de länder, hvilka bebos af de nära beslägtade nordiska folk, som hafva samma religion och tala samma språk, ehuru med olika dialekter, tillfölje af deras mångåriga skiljsmessa från hvarandra; som stå på ungefär samma bildningsgrad och i det närmaste hysa gemensamma, om än i vissa hänseenden från hvarandra divergerande nationalbegrepp. Från sordomtima, från mer än 1,000 år tillbaka hafva dessa solk i söder sträckt sitt välde till Eiderns flod, som skiljer Holstein från Slesvig eller, såsom det förr hette, Södra Jylland. Kejsar Karl den store, som stod i spetsen för de egentliga sydgermaniska stammarne och ville redan på sin tid utföra denna germanisering, hvilken senare blifvit en berusande tanke för Tyskland, stötte här vid Eidern på ett motstånd under danske konungen Götrik, för hvilket han, sin tids mäktigaste furste, måste vika tillbaka. Det är denna Eidergräns, som för närvarande står främst på dagordningen vid diskussionen om Skandinavismen. De politiska förhållandena hafva gjort, att kidern kan i denna stund anses utgöra det egentliga stridsäpplet mellan det söderifrån påträngande Tyskland och Danmark, likasom det utgör sjelfva kärnan af diskussionerna inom de svenska kretsarne. Resan konung Oscar uttalade såsom sin uppfattning af Nordens politik i denna riktning, att Eidern utgör Nordens sydliga gräns, och att ett Tysklands framträngande öfver denna är en icke mera blott dansk-tysk angelägenhet, utan en germanisk-skandinavisk. Det har ofta påståtts och aldrig vederlagts, men tvärtom på flera sätt bekrättats, att konung Carl XV i detta fall fullkomligt träder i sin faders fotspår och hyllar alldeles samma nordiska politik. Då det ej gerna kan bestridas af någon, den der följt den dansk-tyska frågans gång, att allt detta tvistande om Holstein och Schleswig-Holstein i grunden endast afser Slesvigs ryckande ifrån Danmark —, ty om Tyskland nöjt sig med blott Holsteins fullkomliga afskiljande från Danmark, skulle detta för längesedan kunnat vara gjordt, — så torde man göra sig klart, hvad planen med detta Slesvigs lösryckande och närmare anslutning till Tyskland egentligen är, och huruvida vi sjelfva hafva deri så mycket intresse, att vi måste fortfarande medgifva vår solidaritet dernere. Vi veta alla, huru Preussen af innersta