Göteborgsposten – 30 juni 1863, sida 1

ma Peter I:s och Katharina II:s multnade qvarlefvor att vända sig i sina granna kistor. Och en dylik brist på pietet kan man ej törutsätta hos en regent, som trampar i dessa -högstsaliga suveräners fotspår med en känslolös halsstarrighet, en döfhet för mensklighetens röst, som ger de stereotypa epiteterna mild och menniskoälskande en viss anstrykning al ironi. Att czaren, trots sina till tidens vinnande gisna halfva löften, saknar lust att gifva vika för påstötningarna utifrån, visar den gräsliga karakter pacifieringen af de upproriska länderna antagit. Icke är hudflängandet af unga flickor, som sjunga psalmer på sin egen behagliga, men kejsaren misshagliga melodi, ett godt förebud för försonlighetsprojekternas genomdrifvande, icke är detta ständiga hängande, fusiljerande, brännande och plundrande — detta vildsinta härjningsoch utrotningskrig i de polska länderna ett tecken till att kejsaren skulle vilja uppfylla Polens önskningar och i någon mån godtgöra de sekelsgamla oförrätter detta land lidit. En rysk kejsare gör eftergifter åt rättvisans och billighetens fordringar först då alla andra medel attreda sig ur en iråkad klämma äro uttömda — först då han står vid branten af sin undergång och ezarismen skakas i sina grundvalar. Alltså först ett blodigt krig och sedan, om Ryssland skulle deri draga det kortaste strået, koncessioner i mensklighetens intresse till undvikande af blodsutgjutelse m. m. m. m.! Dpylikt passar förträffligt att skyla den vanmakt, som dikterar reträtten, men det tages aldrig med i räkningen der det är fråga om politiska intressens bevakande. För alla ryssars sjelfherskare äro dessa hundratusentals uniformerade trälar, på hvilkas blinda lydnad han grundar sin makt, endast kanonkött, som han utan betänkande offrar på herrsklystnadens altare. Men är då kriget en nödvändig följd af kejsar Alexanders supponerade vägran. Timessäger nej och menar, att England icke vill slåss utan blott hålla uppbyggliga föreläsningar för Ryssland samt att det uppfyllt allan rättfärdighet vis-å-vis Polen, då det kostat på detsamma så många noter. Österrike vill naturligtvis behålla freden såvidt möjligt är; det har blott velat sauvera apparanserna och höja sina aktier på den politiska verldsmarknaden genom att visa sig i vestmakternas sällskap. Och Frankrike — denna högst civilliserade stat, som för krig för ideer och små nätta landsträckor på köpet, hvad vill Frankrike göra i denna sak? Frankrike vill ännu hvad Napoleon vill, allmänneligen taladt. Och hvad vill Napoleon? Fråga väggarne i kejsarens kabinett eller ock dem som bilda kejsarinnans boudoir! Man ser att det icke hjelpte Lapinskys expedition att göra sig qvitt Poles; det oblida öde, som tyckes ha hakat sig sast vid densamma från den stund den bildats, erinrar nästan om det, som förföljde Ulysses och hans följeslagare oster Trojas förstöring. Få se om det gifver någon af våra poeter anledning att försöka sig med en modern Odyss. Skulle ej ämnet lämpa sig för hr Bjurstens sångmö? Den enes död är den andres bröd och de tjugefyra unga frihetskämparnes försvinnande i det ofruktbara hafvet så nära Polens kust skulle måhända kunna inbringa denne apollo son en vacker guldpenning vid nästa akademiska prisutdelning. Den nye Ulysses och hans kamrater ha blifvit förbittrade på svenska regeringen för det denna ej velat tillåta dem att begagna Gotland såsom basis för deras ytterligare operationer mot Ryssland utan i stället gifvit dem — — s.ä— ä96F— — —! —