Göteborgsposten – 29 juni 1863, sida 1

— 2— —— — — städse stor benägenhet att taga intryck af mera kraftiga naturer. Någon djupsinnighet förråder han väl icke, men en varm känsla eger han, och denna skyr han aldrig att uttala. Sålunda omfattade han med entusiasm den nu pågående polska revolutionen, och tvekade icke att ställa sig bland do främsta inbjudarne till banketten för furst Czartoryski, en åtgärd, som af de betänksamma på riddarhnset mycket ogillades. Långt nere på en af adelsbänkarne sitter en liten ännu rödblommig, men mycket flintskallig man, en typ af god helsa och sjelfbelåtenhet. Han helsar förnämt nedlåtande, och räcker stundom förbindligt ett par fingrar åt en och annan till tryckning. Det är pre: sidenten Åkerman, både den förste och den siste af sin ätt. Han har gjort sig ett namn på sista tiden såsom motståndare till det friare tulloch handelssystemet, och är följaktligen en ifrig förfäktare af skyddstullen å alla landtmannavaror emedan han sjelf är stor jordegare. Herr Åkerman har dock påtagligen icke studeradt något nyare arbete i Statsekonomien, och om de äldre allenast tagit den ytligaste kännedom ; men i sin argumentation är han ofta fyndig och i repliken stundom qvick. Hans yttranden slå an på ganska många, som icke sjelfva gifva sig tid att närmare tänka på den fråga som är å bane, och det besvärar honom för öfrigt alldeles icke att då han vill bevisa en sats, med det orubbligaste lugn åberopa fakta, som aldrig existerat. Bland herr Åkermans mest högljudda och oförfärade vapendragare i striden för skyddstullar är grefve Liljencrantz den segaste. Fosterlandets snart förestående ruin, silfvervalutans försvinnande och bankoluckans stängande äro kraftuttryck som alltid förekomma i grefvens ytt randen då det gäller tulltaxan. En ståtlig gestalt, med aristokratisk hållning vandrar gången framåt i riddarhussalen, hans rörelser antyda en viss maklighet, han helsar artigt på alla som komma i hans väg, han slår sig ned på en bänk, framtager det betänkande som är föremål för behandling, men egnar det icke särdeles uppmärksamhet. Det är friherre W. F. Tersmeden, som för några tiotal af år tillbaka också räknades till den moderata oppositionen och som då stundom uppfördes af oppositionen på deras statsrådslista. Baron Tersmeden anses vara utrustad med ett godt förstånd och en viss praktisk duglighet, som också beredt honom åtskilliga ordförandebefattningar, hvilka han utfört och utför, visserligen icke med talang, men dock med så pass habilit, att han dervid sällan ådrager sig klander. Han undviker med stor försigtighet att ingå i djupsinnigare diskussioner och talar vanligen ganska kort, men besitter den stora förtjensten att när hans förmåga tages i anspråk alltid omgifva sig med intelligenta personer, hvilkas arbetsförmåga han flitigt begagnar. Få personer hafva blifvit så olika bedömda både i egenskap af publicister och offentliga män, som hr W. F. Dalman. Redan Minervas qvicke utgifvare, Askelöf, gjorde honom till föremål för ett långvarigt gyckel. Han karakteriserade hr Dalman såsom en liten beskedlig fnasker, som ansåg sig hafva fått reda på en bit af den vises sten, men hvilken dock i verkligheten allenast befanns vara vett stycke af en kattsten. Nekas kan emellertid icke att hr Dalman menar ganska väl, och att han skulle i flera riktningar varit ganska nyttig på grund af den erfarenhet han eger i åtskilliga grenar af förvaltningen, om han icke städse blifvit missledd af sin öfverdrifna fåtänga, hvilken ofta för honom på alvägar. Han har blifvit en lekboll för åtskililiga förslagna personer, som förstått att kitt