Göteborgsposten – 29 juni 1863, sida 1

spektakler; men af allt visste hon att tillegna sig det goda, så att hon alltid vann, men aldrig förlorade. Modren hade lagt ut. Näsan, som alltid var uppstående, pekade nu alldeles rakt upp i vädret. Sidenklädningen frasade, då hon gick genom de stora praktfulla salarne, och högmodet bodde derinne — det satt och lyste i ögonvrårna. Fadren var stilla, som vanligt. En och annan gång, då han inträdde på sitt af bokhållare fullsatta kontor, då den ena penningsumman efter den andra låg uppstaplad på hans pulpet, knnde väl en frestare fara genom hans hjerta, blodet kunde stiga honom åt hufvudet, nacken böja sig tillbaka och ett småleende icke alldeles fritt från högmod, krusa hans läppar, men då lät han handen lugnande glida öfver pannan, tog sin hatt och skyndade ut. Länge blef han borta, men när han visade sig igen, var frestaren försvunnen, och det ödmjuka, tacksamma hjertat från gamla dagar afspeglade sig ånyo i hans drag. God, vacker och rik, som Ulrika var, hade hon friare i mängd, unga och gamla, rika och fattiga — friare af högsta stånd; ty penningar äro ju det trolldomsord, som öppnar alla hjertan och bor på alla läppar. Men Ulrika tyckte ej om någon af dem.