Göteborgsposten – 29 juni 1863, sida 1

Då gjorde hon en ny bekantskap — en ung, vacker, älskvärd grefve, som hon träffade på en bal, sedermera på en annan, och slutligen lät han presentera sig i hennes hem. Detta var frestande: skönhet, älskvärdhet och utsigt att blifva grefvinna! Frun var nära på att dö af stolthet. Det var grefven först och grefven sist, Men ännu hade han icke friat. Fadren teg. Blodet steg honom åt hufvudet, nacken kastades tillbaka, småleendet spelade öfver lapparne, men hatten blef tagen, och utom dörren var han. Tycker du om grefven? frågade frun. Ulrika rodnade, han var ju så vacker, så älskvärd. Du älskar honom! sade modren triumferande. Jag vet icke, svarade Ulrika dröjande. Du älskar honom, återtog modren med bestämdhet, och till och med om du icke gjorde det, så är han ändå grefve, du vill blifva grefvinna, och jag — din moder! Hon tryckte händerna mot bröstet; det kunde icke inrymma hela hennes triumf. Om en stund kom fadren. Ulrika var ensam. Han satte sig vid hennes sida, tog hennes hand, och såg hennoe in i ögat med sin gamla blick.