Göteborgsposten – 26 juni 1863, sida 1

Den danska regeringen hade nu kommit till det erkännande, som hr v. Scheele saknade, att ett nordiskt försvarsförbund vore nödvändigt, och sedan hon beredvilligt gått in på Sveriges önskan om den första mellanrikslagen, trodde hon äfven tiden vara inne, alt åter upptaga den år 1857 så oförsvarligt behandlade frågan. Då geheimerådet Hall i sin konungs följe uti juni 1860 besökte lägret på Bonarps hed, öfverlemnade han till konung Carl egenhändigt ett förslag till en underhandling om ett nordiskt försvarsförbund. Konung Carl emottog det, men man vet icke att något officielt svar derpå ingått; det tyckes som att svenska regeringen lagt det alldeles obeaktadt å sido. I trots af denna ringa uppmuntran till att försöka närmanden har likväl den danska regeringen under de sedan tilländalupna 3 åren gjort åtskilliga nya försök. Det har utan tvifvel både förfrågats, om man skulle vilja underhandla om en myntenhet, om ett ömsesidigt tillträde till universiteterna och om en gemensam plan för flottan, ja vi hafva tillochmed skäl att antaga, om ett slags politisk förbindelse; men ingen af dessa frågor har varit nog lycklig att vinna den svenska regeringens allvarliga uppmärksamhet, än mindre dess bifall. Man kan således icke med skäl förebrå den nuvarande danska regegeringen likgiltig overksamhet i att försöka närmanden mellan Nordens folk och länder, man kan endast beklaga, att dess sträfvanden hittills varit alldeles fruktlösa. Det är naturligtvis icke möjligt, att påpeka de bestämda orsakerna till denna otur, men vi må tillåtas uttala ett par gissningar, hvilka vi ej tro vara långt ifrån sanningen. Det synes derföre i högsta grad sannolikt, att danska regeringens hela hållning både gentemot Tyskland och riksrådet icke kunnat öfvertyga svenska regeringen om, att hon gjort ett sista val mellan södern och norden, att man här (i Danmark) har mod eller lust att sluta sig till brödraländerna så, att dessa borde uppoffra något för förbindelsen eller ens kunde finna sig uppmanade att allvarligt eftersträfva den. Men erinre sig, att danska regeringen betänkt sig från d. 6 novbr 1858 till d. 30 mars 1863, innan den företog något positivt för ordnandet af förhållandena, och att hon under denna tid upprepade gånger framkommit med förslag till helstatens återupprättande, samt att både dess uttalanden i riksrådet och dess diplomatiska skrifter alltför tydligt uppenbarat dess obestämdhet och osäkerhet. Man erinre sig, att det, oaktadt de nordiska folkens nära slägtskap och den högre enheten i deras utveckling, likväl finnes, liksom ofta mellan syskon, en ej ringa skilnad i deras uppfattning af personer, förhållanden och tidshändelser. Det dröjande och vacklande som för mängas ögon här i landet sett ut som en slug beräkning och djup vishet kan i våra brödrafolks ögon mycket väl hafva liknat politiskt lättsinne och moraliskt armod. bet är dernäst ett faktum, att våra grannar hinsidan Sundet hafva mycket svårt för att förstå den grad af förveckling, som våra förhållanden uppnått. Vi sjelfva, som dock äro vana vid att lefva midti den, hafva svårt för att tränga tillbaka i vrövlet och råka lätt vilse i förhållandena. — — Men en sak hafva svenskarne med sin goda instinkt genast uppfattat, och den är, att, så länge Danmarks och Holsteins angelägenheter äro sammanblandade, så länge inre danska angelägenheter kunna göras till (tyska) förbundsangelägenheter, är det farligt för Sverige att träda i något förhållande till Danmark eller ikläda sig någon förpligtelse för dettas lugn. Huru önskligt det än skulle vara från vår ståndpunkt, att