Göteborgsposten – 26 juni 1863, sida 1

färan och inre rysning, ty troll, spöken och hexor kommo också med i leken; de spelade en stor roll i det rysliga husets äfventyr. Om dagen, då solen sken och vänligt belyste de hvita väggarne, då den skimrade som guld mellan de vilda, sammansnodda grenarne i trädgården, vid den tiden kom grannskapets ungdom i rörelse, nu fanns ju ingenting att frukta för under ljusa dagen, vid solsken och fogelsång. Fickorna fylldes med sten, man närmade sig huset under sång och klang, det var en, som förde an — det var den modigaste bland pojkarne, flickorna slutade tåget, och nu tog man hämnd för all den ångest, som han hade måst utstå om aftonen, då man var tvungen att gå förbi det lilla huset. Man bombarderade de tätt åtskrufvade fönsterluckorna med stenar, man sjöng nyfabricerade visor, i hvilka huset var ämnet; men ingen vägade sig öfver rännatenen; hvar och en höll sig försigtvis så långt borta som möjligt — hvem tordes väl våga sig närmare? — Tänk om den tillbommade dörren skulle öppnas i en hast — om en benrangelsarm utsträcktes och grep den skyldige, för att draga in honom i husect, in i det — i det, som ingen kände, men som just derföre var så rysligt! — Af fruktan härför höll man sig på afstånd, skojade och hvisslade, slog och blef slagen, log. och gret. Men när aftonen kom, när solens si