Göteborgsposten – 26 juni 1863, sida 1

ftörebråelse kommer från regeringen; den kommer först och främst från h. exc. konseljpresidenten (Hall), som alltid funnit det beqvämt att hafva en syndabock, och hvilken då och då dertill begagnar en af regeringens medlemmar, men nu håller till godo med Fredrelandet. Men denna förebråelse är alldeles osann. För. att bevisa detta, måste vi dock utbedja oss uppmärksamhet för några historiska erinringar och derpå stödda betraktelser. Det är oss icke kärt att nödgas förutse, att vi derigenom kanske komma att väcka någon anstöt hos politiska vänner och kamrater i vårt broderland; men det är oss deremot kärt, att kunna ställa danska regeringen i ett, om än icke mycket, likväl gynnsammare ljus, än man från andra sidan hittills låtit falla öfver henne. Man torde derföre erinra sig, hvad detta blad förut upprepade gånger utan någon allvarlig gensägelse berättat, och hvad som äfven är den tullkomligaste sanning, att högstsalig H. M:t konung Oscar i början af år 1857 genom ett bref idu roi å roi erbjöd sin vän H. M:t konung Fredrik VIL en allians intill Eidern, hvilken gräns konungen erbjöd sig att hjelpa oss försvara med en svensk truppkår. Tyvärr gjordes detta vänliga och högsinnade tillbud, då hr v. Scheele icke blott var Danmarks utrikesminister, utan äfven sin konungs förtrogne, och hr v. Scheele, hvilken såsom alla lojala holsteinare är santast för helstaten och som, efter det han i sept. 1856 kurtiserat skandinavismen, sedan utskickade sin beryktade cirkulärdepesch af d. 23 febr. 1857, deri han hånade skandinavismen som ett ungdomligt — hr v. Scheele var icke sen att inbilla sin konung, att detta anbud icke förtjenade emottagas, hvarföre det på ett höfligt sätt tillbakavisades. Men kort derefter (d. 3 april 1857) var hr v. Scheele icke längre minister, och hr geheimerådet Hall fick i uppdrag att bilda ett nytt kabinett. Den svensknorska regeringen var då i Köpenhamn representerad af en man, som visserligen ännu icke var någon stor statsman och ännu mindre någon öfvad diplomat, men som hyste stort intresse för Danmark och ifrigt önskade att befrämja den närmare förbindelsen mellan de nordiska rikena. Denne man — amiral Virgin — underlät icke att gifva geheimerådet Hall kännedom om hvad som skett; men denne senare underlät att begagna upplysningen, innan det var för sent, och det kan billigtvis tilläggas, att det kanske redan var för sent, då han erhöll den, ty konung Oscars dödliga sjukdom började samma vår, och några månader derefter var prinsregenten tillsatt och en ny regering bildad. I alla fall vet man icke, att hr Hall företagit någonting i denna sak, eller att han tagit något steg i skandinavisk riktning, förrän under sommaren 1859, då det italienska kriget brutit ut. Då lät han fråga i Stockholm, om man vore hugad öfverenskomma med Danmark om en gemensam neutralitetsförklaring. Det är så mycket nödvändigare, att vi erinra härom, som vi då gjorde honom orätt, i det vi förebrådde honom icke hafva gjort det. På denna förfrågan svarade grefve Manderström, som under tiden blifvit svensk utrikesminister, att han icke fann det ändamålsenligt utftärda en sådan gemensam förklaring. Det närmaste steget i samma riktning skedde från svensk sida i början af år 1860 under Rottwetts danska minister, då konung Carl XV lät tillkännage sin personliga önskan om en mellanrikslag (om domars utförande) mellan Danmark och Sverige. Ministeren förklarade sig härtill villig och satte genast saken i gång, och dess efterföljare bragte den till verkstöllighet genom den senare utkomna lagen af d. 13 juni 1861.