Göteborgsposten – 25 juni 1863, sida 1

—— ä :sd-—. — —— — advokat, hvilken vid valen uppträdt som motkandidat mot landtrådet och omintetgjort det tas val. Förordningen af a 1 Juni har ej väl kommit ut, innan landtrådet besvärar sig hos regeringspresidenten öfver Volksblatts hela hållning. Regeringspresidenten Roth har under den nya eran blifvit insatt i sitt embete oaktadt reaktionens motsägelse och han har derföre ock dubbel orsak att visa sig ifrig för det herrskande partiet. Den anledning landtrådet gifver honom att visa sig ministerielt sinnad, är honom ytterst välkommen; men hvarmed har nu Volksblatt förbrutit sig? Det hade trån ett eller annat blad lånat en notis, hvari yttrades, att pansarfartygen icke visat sig ändamålsenliga och att vår regering likväl, om det var sannt hvad som berättades, tänkte bygga sådana fartyg. Af detta skäl gifver presidenten den första varningen och motiveras den på följande sätt: Påståendet att regeringen låter bygga fartyg efter ett system, som icke visat sig ändamålsenligt, innehåller förtal, utsätter regeringen för hat och förakt och sätter sålunda det allmännas välfärd på spel. Det straffvärda i detta påstående förhöjes ännu mera genom det tvifvel, hvarmed det framställes; ty om förf. betviflade riktigheten af sitt påstående, borde han så mycket mindre hafva nedskrifvit det. Ex ungue leonem. Detta lärer oss bättre än alla deduktioner att känna det farliga i Bismarcks förordning ej allenast för pressfriheten, utan äfven för alla de med denna förenade rättigheter till privat egendom. Det är derföre också lätt begripligt, att en pinsam känsla af bristen på rättssäkerhet uppfyller alla klasser. Vi hafva tidningar, hvilka genom det på dem nedlagda kapital, genom den mängd menniskor, som derifrån hemta sina upplysningar, och genom den inkomst de lemna sina egare, representera en stor förmögenhet. Vossische Zeitung i Berlin afkastar ärligen i medeltal mer än 40,000 thaler i stämpelafgift och Volkszeitung mera än 30,000 thlr. Dessa siffror lemna en måttstock, efter hvilken man — för att blott se saken från rent materiel synpunkt — kan bedöma omsånget af deras affär? Huru behandlar regeringen nu dessa saker? Kommunalstyrelserna förbjudas att afgifva föreställningar derom; Berliner-stadsfullmäktiges deputation har ej allenast icke kunnat få audiens hos konungen, utan den har ej ens kunnat få tillträde till hr v. Bismarck, och dess skrifvelse, hvari han uppmanas utverka audiens, har ej blifvit besvarad. Oaktadt ett sådant regemente, råder likväl öfverallt i landet ett lugn, som om befolkningen lefde i den fullkomligaste endrägt med regeringen. Ingenstädes visar sig motstånd mot det uppenbaraste våld; det högsta man gör är en barnslig demonstration, möjligen en ovation för de hemkomna deputerade, som ingenting uträttat, eller undertecknandet at en adress, hvars tullkomliga ändamålslöshet förut är en afgjord sak. Gentemot sådana ställningar och förhållanden kan jag blott upprepa en engelsmans ord: Denna nation har ingen frihet, emedan den ej känner något behof af frihet. Tidningarne förunnas ej ens den tillfredsställelsen, att få meddela något om kommunalstyrelsernas onyttiga beslut om pressförordningen. Hr v. Bismarcks organ varnar mot det straffvärda i sådana meddelanden. Den, som ännu är hugad att tro, det en junker någonsin för allvar skulle kunna tjena friheten, han må blott betrakta vårt junkerregemente och läsa dess tidningar, hvilka hafva full frihet, under det alla andra partiers organer måste tiga. Det är ej tillräckligt för förenade sig att eftersätta 083, vunno de tretio eller fyrtio snabbaste alltjemt på oss. Af dessa