Göteborgsposten – 25 juni 1863, sida 1

djerfvaste talaren på mötet och hela församlingens ledande ande, i stället för att bli sänd till Fort Warren eller eskorterad till de konfedererades linier, tvenne dagar efter sammankomsten helt lugnt sitter i presidentens enskilda rum, der han för denne enskildt upprepar sina argumenter mot krigets fortsättande. Då vi erinra oss att dylika åsigter för få veckor sedan skulle blifvit ansedda som förrädiska, må vi väl sluta till att en förändring slutligen inträdt i amerikanska folkets åsigter. Utom de konfedererades egna åsigter kun de intet stå mera i oppositionen mot Nordens politik än talaren vid detta möte i Norden. Kriget blet på det högtidligaste exkommuniceradt. Det förbannades till sina orsaker och principer, till utförandet af detsamma och till dess ändamål. Det förklarades atskyvärdt till sin plan, sin fortgång, sina utsigter och frukter. Det fördömdes såsom brottsligt, vansinnigt och misslyckadt. Det fanns ej ord som voro för starka för detsamma, och en af resolutionerna fordrade, att man skulle göra slut derpå såsom stridande mot lagen, menskligheten och denna upplysta tids samt civilisation såsom stående i strid med moralitetens och religionens anda. Men nu uppstod frågan om ett alternativ. Bibehåll vilkoret om en gemensam union, och alla amerikanare skulle bli fredsvänner; det är först då Söderns oberoende kommer i fråga som man ser om fredspolitiken verkligen är önskad. Men Södern skall aldrig gifva sig på andra vilkor än att den får sitt oberoende. Att i Norden tala om fred är derföre detsamma som att bereda sig på en skilsmessa. — Gick konventionen derhän att underkasta sig en sådan? Läsaren skall döma sjelf. Mr Fernando Wood, partiets chef, bibehöll den slöja, hvarunder demokraterna hittills dolt sina tankar och talade om freden såsom det enda hoppet för amerikanska unionens. återställande; men resolutionen i detta afseende öppet föreslagen för och med öfvertygelse anslagen af mötet, var i följande ordalag: Vi yrka i folkets namn, att fientligheterna emellan de olika sektionernas i detta land stridande armdåer måtte tillsvidare upphöra, och att en konvention af de stater som utgöra de konfedererade och en särskild konvention af dem som ännu tasthålla vid unionen, måtte åstadkommas för att afgöra på hvad sätt och genom hvad medel de stridande sektionerna skola försonas. Utom det omedelbara erkännandet af Söderns oberoende, se vi knappast huru man skulle kunna yttra sig tydligare i Söderns intresse. Der finnes intet tal om rebeller och insurgenter. Skilsmessan är erkänd och de båda delarnes likställighet medgifven; och ehuru man väl kan föreställa sig att de båda konventionerna skulle kunna föreslå unionens återupprättande, är det likväl klart att en fredsunderhandling mellan tvenne oberoende makter är det i verkligheten förutsedda resultatet. Då man besinnar, att denna resolution jemte andra af samma karakter entusiastiskt mottogs i en samling af öfver 30,000 medborgare i den mäktiga men hittills lugna staden New-York, ha vi verkligen skäl att tänka det kriget skall lida mot sitt slut. Likväl är det en oviss fråga. All denna djerfhet, allt detta sunda förstånd kan bortdunsta en annan vecka och lemna ställningen just på samma punkt som förut. Det återstår att se om Mr Wood skall bli understödd och genom sina landsmäns sympatier satt i stånd att modifiera den Lincolnska regeringens politik. Det är starka skäl för en dylik förmodan. Vi veta att det demokratiska partiet är mäktigt och man vet att stora klasser af innevånarne i Norden önska fred om de blott vågade tala ut. Kriget hemsöker dem med