Göteborgsposten – 25 juni 1863, sida 1

lagsna i styrka, tio mot en. Vi göra bäst i att gifva 088. — Gifva oss, löjtnant! yttrade unge Kendal bistert. Yankees må lofva det bästa, men Mohawkerna äro ej lätta att bli af med. Antingen vi strida eller gifva oss skola de ej ge pardon, och — men, se så, nu är det vindstilla! Detta var blott alltför sannt. Seglen pörjade plötsligt slå fram och tillbaka och Stormsvalan gled endast framåt under inflytande af den rörelse hon förut egde. Indianerna uppgåfvo ett långt triumferande tjut, likt hundar då jakten lider mot slutet. — Låt oss åtminstone dö som män! ropade Willy Kendal i det han fattade sin bössa — en rörelse som jag halft mekaniskt efterhärmade. Men 1 samma ögonblick lät indianen sitt gevär sjunka mot däcket och uppgaf ett underligt ljud af förnöjelse, i det han med sitt gulbruna finger pekade mot isen och lade hufvudet mot sidan för att lyssna. Ett klagande ljud, likt det af en torterad jätte, nådde våra öron. Isen höjde sig och ett skarpt dån, starkt som knallen af hundrade muskötter genljöd öfver sjön. I nästa ögonblick öppnade sig en lång springa i den glänsande skifvan af mörkblått, liksom hade den blifvit klufven af ett väldigt slag. Råk efter råk bil