Göteborgsposten – 23 juni 1863, sida 1

ned, är Voyageures Spit, och der — hvarest träd och ljussken som ni anser för stjerna, — Ha. milton. — Min själ är det så! utropade Willy. Jag trodde att Jag kände Ontario väl, men rödskinnet är min öfverman. Se, löjtnant, der är the Spit, men någonting som vaggar, hvilket kan vara träd eller fjädrar, eller hvad som helst för så vidt jag kan se här. Men indianen har rätt. Det der är Hamilton, ehuru jag ej kan förstå huru vi hunnit en sådan väg på så kort tid. Dender snöstormen var icke dålig den! Till vår stora glädje var det verkligen Hamilton, och inom en halftimma voro vi helt nära sjön samt hörde skilatvakten tillropa oss sitt: Wer da! Naturligtvis hade jag icke lösen, men med ropet: God vän hoppade jag ned på isen och nalkades skildtvakten i det jag öppnade mina öfverplagg för att visa min uniform. Sålunda lyckades jag att bli förd till vakthuset och derifrän till kommendantens qvarter. Vid denna tid började stjernorna att blekna. En intensiv köld i luften och en blekgrå strimma i östern bebådade dagningen. Major Lee väcktes ur sin sömn och kom halfklädd ner för att möta mig. Den tappre gamle knekten visade ovanlig rörelse, då han hörde mina underrättelser.