Göteborgsposten – 22 juni 1863, sida 1

— —— —wA— patier, att den ej längre slår an på allmänheten. Ilans rotfasta agg till dynastien, har förlorat sin udd; om det nu framträder, känner man att han går en annans ärenden. Det är nemligen bekant att han den senare tiden varit en lekboll i sin frändes, baron Knut Bondes hand, hvilken allt sedan Carl den femtonde öfvertog riksstyrelsen oaflåtligt bemödat sig att bereda regeringen allahanda förtretligheter, emedan han ansett sig ej hafva blifvit tillfyllest belönad för tjenster som han förmenat sig hafva gjort konung Oscar. Ingen, såvidt jag hört, bestrider baron Bonde qvickhet och talang i en viss genre. Han är obeskrifligt rolig i samtal, skonar hvarken vän eller fiende, styres af ögonblickets intryck, öppnar sig för en hvar så fort han kommer i farten, omtalar utan minsta tvekan hvarje honom förtrodd hemlighet, broderar hvarje händelse så att den blir pikant, är med om hvarje åtgärd, som kan bereda honom popularitet, erbjuder sin medverkan till alla företag som äro å bane och som väcka uppseende, offrar sig dock aldrig för någon id och är den förste att gifva den förlorad om den möter motstånd. Egentligen var det friherre Bonde som pusserade grefve Anckarsvärd att vid sista riksdagen göra anloppet på Norge. Ingen af dem anade att deraf skulle uppkomma en så väldig strid. Deras hufvudsyfte var endast att försätta regeringen i en generad ställning till representationen. Att den norska frågan skulle antaga så stora dimensioner, och att herr W. F. Dalman skulle kasta sig på ståthållarsaken, förutsågo de icke. Bakom dem samtlige stod assessoren Crusenstolpe, hvars hat till hela kungafamiljen alltjemt sjuder med samma häftighet som förr, och som af samma, men tvifvelsutan af än mera oädla motiver än de förstnämnda, på alla upptänkliga sätt vill göra affär af den norska frågan, hvilken under loppet at flera år utgjort spaltfyllnad i hans Ställningar. Friherre Bonde och herr Crusenstolpe hafva mycket gemensamt och protegera hvarandra. Den törre förser den senare med bidrag till hvarje häfte af Ställningarne, och den senare försakar intet tillfälle att i sina häften framhålla den förres stora förtjenster inom den finare politikens område. Hr Crusenstolpe drifver på baron Bonde och denne på grefvo Anckarsvärd. Derföre framkom den sistnämnde äfven vid innevarande riksdag med yrkandet på en revision at Uniontfördraget, alltjemt i förhoppning om att äfven nu tillskynda regeringen obehag. Men till deras stora harm föll utsädet nu på hälleberget. Förslaget väckte alls icke något uppseende, framkallade inga debatter, icke ens något buller. Man höjde blott medlidsamt på axlarne, och beklagade den gamle grefven att han återigen skulle gjort sig till mannequin. Icke blott på grund af sin plats inom regeringen, utan äfven genom sina sannt konstitutionella grundsatser, sin frimodighet och sin integra karakter är friherre Louis De Geer den mest framstående på riddarhuset. Sverige har aldrig haft en populärare justitieminister. Jag har ej mer än två gånger varit så lycklig att höra honom yttra sig på riddarhuset; men jag tjusades af hans anspråkslösa och allvarliga väsende. Han uttrycker sig med klarhet och elegans. I hans yttre, likasom i hans organ ligger något svårmodigt, en viss melankoli, som omedvetet hänför åhörarne. En tillrättavisning, sådan som han t. ex. gaf några al presteständets ledamöter, då dessa knotade öfver att det nya strafflagsförslaget var för mildt, biter som ett tveeggadt svärd, emedan den tilldelas utan tecken till förifran, och alltid i ett värdigt språk.!