Göteborgsposten – 22 juni 1863, sida 1

de. Mer än en gång sjönk jag, trots all min försigtighet, ända till bröstet ned i snödrifvor, och den lösa snön gick alltid upp till mina knän. Men jag fortsatte och befann mig snart i Kondalos varma sällskapsrum, i korthet berättande mitt ärende och begärande biträde. Denna familj utgjorde en vacker grupp: den kraftfulle, gråhårige fadren; mrs Kendal som trots mången canadensisk sommar bibehållit sin ljusa engelska hy; hennes döttrar af olika åldrar, från barndomen nära upp till den fullväxta qvinnan, och den oppne, djerfve Willy, med sitt blå öga gnistrande och sina solbrända kinder glödande af ifver då han lyssnade till mina ord, Jag hade knappt hunnit sluta innan han sprang upp. — Tack mr Mills för det ni tänker på mig i denna förlägenhet. Jag vill blott springa upp i öfra våningen efter min reffelbössa och kulpung. Sedan skall jag omedelbart föra ut Stormsvalan i bugten. Kommer hon blott ut på sjön, tänker jag hon skall visa sina hälar, och om vi träffa dessa röfvare och deras röda blodbundar, nåväl .. Härvid märkte han dock sin moders sorgsna blick fästad vid hans ansigte. Han tystnade genast. Mrs Kendals första anmärkning var helt naturlig.