Göteborgsposten – 22 juni 1863, sida 1

— Låt henne gråta ut. Det skall göra henne godt, hviskade den gamle farmern. Ni och jag, löjtnant, kunna ju gå och taga ned båten på isen, så är det undangjordt. Vi gingo ned till stranden, följda af tvenne personer som vi tagit till hjelp för expeditionen, en neger och en hvit, båda svigtande under tyngden af våra förråder och kläder. Med tillhjelp af dessa båda män drogo vi isjakten från dess miniaturdocka, satte upp masten, tog bort pressenningen, öppnade kajutdörren, satte upp seglen och drogo den lätta farkosten ned till den frusna bugten. Med ansigtet bestänkt af tårar, men ifrig, förhoppningsfull och modig kom Willy Kendal slutligen ned till oss, med bössan öfver axeln och ammunitionen fästad i den vapenbefransade gördeln. — Var god och gå ombord, mr Mills! Vi bege oss nu nedför bugten. Farväl fader! Jag skall snart vara tillbaka. Muntra mor och flickorna. Det är ingen fara. Vi gledo långsamt utåt bugten, och vid det svaga ljuset kunde jag se den gamle farmern med hatten af och ansigtet vändt upp mot den klara sjernbeströdda himlen, bedjande för sin förstföddes säkerhet. Derpå vände vi om udden, betäckt af mörka träd, och sågo honom icke vidare. Willy gaf mig de behöfliga underrättelserna för att kunna