Göteborgsposten – 22 juni 1863, sida 1

Man känner med visshet att det var genom hans beslutsamhet och hans stora förmåga att öfvertyga, som hela regeringen efterhand försonade sig med tanken på och beslutet om representationsförslagets framläggande. Man vet också att han gjorde detta till en kabinettsfråga, och man känner att hans utträde ur konseljen ett par gånger var hardt nära. Det är likaledes bekant att baron De Geer ingenting heldre skulle önska, än att kunna återgå till privatlifvet, eller åtminstone till en mindre ansvarsfull plats; mon att han anser sig böra qvarstanna tills representationsfrågans öde vid nästa riksdag är asgjordt. Grefve Manderström tillhör den gamla diplomatiska skolan, i hvilken han är uppfödd och fullväxt. Han bemödar sig att omgifva hvarje fråga, hvari han yttrar sig på riddarhuset, med en viss mysticism, lägger oftast sina ord så att de kunna erhålla en dubbel betydelse och ju elegantare hans tal är i formelt afseende, desto dunklare är det i realiteten. I det enskilda lifvet säges han vara särdeles angenäm, berättar med stort behag och uppsluppen skall hans samtal flöda af fri bumor. Afven friherre Gripensteds ifrigaste motståndare kunna icke bestrida hans stora talanger såsom finansminister. Hans yttrande på riddarhuset i afseende på det framlagda tulltaxeförslaget var utan tvifvel i alla hänseenden ett mästerstycke. Hans organ är särdeles behaglig, hans föredrag flytande och hvarje ord vägt på guldvigt. Det var påtagligt att han kände, huruledes äfven hans motståndare inom sig medgåfvo att hans äsigter voro fullkomligt riktiga, och att voteringarne såsom de uttöllo betingades af åtskilliga tillsälligheter. Tvifvelsutan är det mindre de friare finansiela grundsatser hvilka friherre Gripenstedt hyllar och med konseqvens tillämpar, som framkallat opposition mot honom på riddarhuset och i borgarståndet, utan vida mera den omständigheten att på begge ställena förefinnas åtskilliga personer som också anse sig vara fullt vuxna den plats han innehar. Friherre Gripenstedta kroppskrafter äro längesedan brutna, den hektiska rodnaden i hans aftärda ansigte antyder att så är; det är den starka själen och den okufliga energien som hålla honom uppe, och som ännu förläna honom en arbetsfömåga, hvilken lärer stundom gränsa till det otroliga. Man säger visserligen att börd och rike dom icke ens i förening, numera utgöra det säkraste medlet för högre befordran i statens tjenst; men nekas kan dock icke att de betydligt hjelpa till och skjuta på. Det torde vara mer än troligt att nuvarande sjöministern på sin höjd skulle avancerat till kapten-löjtnant vid flottan, om han icke varit son till den store v. Platen och måg hos den rikaste magnaten i Sverige. Grefve Platen har derföre gjort hastig och stor lycka, har redan två gånger varit sjöminister och en gång Sveriges sändebud i England. I dessa befattningar har han utan gensägelse fyllt sin plats med heder, men utan synnerlig utmärkelse. Första gången han mottog sjöministersportföljen förehade han såsom vilkor dervid att få antaga den till expeditionschef, som han hade sästade för, och denne utarbetade den plan till värt gjöförsvar, hvars antagande af ständerna grefve Platen gjorde till ett vilkor för sitt qvarblifvande i konseljen. Hvarker regeringen eller ständerna kunde obetingadt gilla planen, isynnerhet med hänsyn till de ofantliga utgifter som densamma skulle tagit i anspråk. Planen föll således, grefve Platen afgick och staten besparades flera millioner som i motsatt fall nu skulle varit gagnlöst bortkastade. Vid början af 1856 års riksdag samlade grefve Platen omkring sig en hop representanter,