Göteborgsposten – 19 juni 1863, sida 1

GÖTEBORG, D. F. BONNIERS BOETKYCKERIL. såsom allmän Denna läroboks ståndpunkt vore redan öfvergifven i stt hemland, Tyskland. — Andra hade dock funnit boken af högt värde; den le blott blifvit orätt använd. Sålunda borde den ej tas i lärjungens hand. Dess trakighet berodde på att den sköttes illa, Några andra fel anfördes älven. Direktör Sandström, reserent för sektionen för musik, teckning och gymnastik, uppträdde nu och uppläste följande anför Det torde måhända synas förmätet, att en lärare, hvilkens ämne, såväl i det allmänna föreställningssättet, som i gällande skolstadga intager en temligen underordnad ställning till skolans öfriga ämnen, och som tillsolje häraf blott undantagsvis är tillerkänd förmånen att få deltaga i rådplägande öfver skolans angelägenheter, här dristar taga ett ögonblicks uppmärksamhet i anspråk. Men då vi väl ändå alla i sjelfva verket äro satta att sträfva till samma mål, det neml., att bland de unga söka utså bildningens frö till hjertats förädling och förståndets odling, och då vi väl alla kommit hit i samma afsigt, att genom ömsesidiga meddelanden söka finna bästa sättet att göra detta utsäde verkligt fruktbringande, denna bildning sann och lifaktig, den meddelade kunskapen lefvande, så är det ju i båda dessa hänseenden den enes uppgift lika mycket som den andres, att, likasom arbetsmyran, hvar och en draga sitt strå till den gemensamma stacken. Med afseende på 19:de frågan, äsyftande en utredning deraf, huruvida klagomålen, att elementarläroverkens lärjungar i allmänhet öfveransträngas, äro befogade, och hvarpå dessa klagomål bero, nödgas jag vitsorda att en öfveransträngning verkligen eger rum, åtminstone så till vida, som ungdomens tid i och för hemarbetena är så hårdt anlitad, att intet deraf blir öfrigt för dem som vilja egna sig åt idkandet af någon bland de sköna konsterna. Hvad musiken beträffar, har jag tyvärr alltför ofta hört med goda anlag, hog och lust begåfvade ynglingar, äfvensom intresserade ildrar och målsmän, bittert klaga öfver detta missförhållande, hvilket af dem enstämmigt tillskrifves hemlexorna och de s. k. stilarne. Man betraktar vanligen musiken blott såsom en intressant lek, ett artigt tidsfördrif, en vacker talang, men anser den doek alltför underordnad, för att icke böra lemna rum för äfven det minst användbara af skolans ämnen. En för musikons grundligare studium särdeles varm förf. har rörande den allmänna musikbildningen uppställt en kritik, som visserligen kan synas en och annan för sträng, men jag tvekar ej att här och hvar i detta anförande begagna hans ord, ty de äro sanna. Man har i allmänhet, säger han bland annat, hvarken i praktiskt eller teoretiskt hänseende, icke någon egentlig kunskap om tonkonstens verkliga ende och betydelse, och denna omedvetenhet om ämnets djupare innehåll motverkar och hämmar på flere sätt den musikaliska bildningens sanna utveckling. — Det allmänna föreställningssättet, äfven vid mötet representeradt genom en ämneslärares yttrande, att säng och musik vore att betrakta blott. såsom en ströelse har äfven i skolstadgans få och knapphändiga bestämmelser rörande de s. k. öfningslärarne och deras ämnen funnit ett uttryck. Denna stadga öfverlemnar derföre helt likgiltigt öfningsundervisningens ordnande åt Årektor i samråd med vederbörande lärare, utan att akta nödigt att ens uppgifva något timantal pr vecka för hvarje sådant ämne. Då nu härtill kommer, att dessa ämnen skola skötas samtidigt, så ligger det nära till hands, att ettdera af desamma vill söka göra sig gällande på de andras bekostnad. Det är klart, att vid sådana förhållanden undervisningen icke kan bedrifvas så som den borde; att ett dylikt sakernas tillstånd följaktligen omöjliggör bibringandet af någon verklig insigt i ämnet, förlamade äfven den mest nitiske lärares bemödanden och nedslår hans mod. Äro då de sköna konsterna verkligen så föga berättigade till omvårdnad vid statens läroanstalter? Är t. ex. musiken icke fullt jemförlig med hvilket läroamne som helst och bör den ieke såsom bildningsmedel anses värdig, att icke af någon bland medsyskonen fördunklas? Svaret gifver det anmärkningsvärda faktum, att musiken, trots all missvördnad, blott tillfölje af dess egen makt och betydelse liksom med våld tränger sig in i den allmänna bildningen och att den gjort sig hardt nära oumrlig vid snart sagdt hvarje tillfälle af högtidligare karakter. Jag vill i förbigående blott erinra om koralsångens vigt och betydelse vid den allmänna gudstjensten, vid bönestunderna i skolan och hemmet; om det behag och den lyftning tonkonsten förlänar familjelifvet och sammanlefnaden i allmänhet, om huru mäktigt den bidrager till de ungas sedliga förädling. I sanning må man prisa den yngling lycklig, som kan i hemmet umgås med sitt instrument som med en vän, som kan på sångens vingar låta djen strömma ut ur djupet af sin själ. Han har äfven för den bittraste smärta en vaggsång och undgår mången frestelse, att utomhvs söka demoraliserande och helsoförstörande tidsfördrif. Huru ofta musiken derjemte anlitas, dels för nyttiga syften af mångahanda slag, dels i mensklighetens tjenst, derom vittna de många musiktillställningar, som för välgörande ändamål anordnas. nde: Men såsom ofvan blifvit sagdt, det råder dock hos den stora s. k. bildade allmänheten sväfvande och oklara föreställningar rörande detta ämne, och det är i sjelfva verket rätt illa bestäldt med den egentliga musikbildningen i vårt gamla fosterland, detta Sängens och Sagans förlofvade land. Jag förmenar, att det äfven i detta hänseende tillhör statens läroverk att akta på tidens kraf och, genom att bereda tillfälle till ett något grundligare musikstudium, söka i hvad på dem ankommer bidraga till skingrandet af den dimma, som ännu hvilar öfver denna bildningssfer. Man har hittills vid våra läroverk föga, eller alls icke befattat sig med musikens teori, och dock är tonernas vetenskap af beskaffenhet, att blifva föremål för det intressantaste studium, så snart man blott hunnit få en aning om tonkonstens verkliga innehåll. Utan teoretisk underbyggnad är och förblir allt musicerande och sjungande ytterst dock endast ett mer eller mindra meningsoch medvetslöst återgifvande al blotta noterna. Intresset för musik stiger i samma mån, man lär sig förstå densamma; det teoretiska studiet är derföre mera än någonting annat egnadt att hos eleven förekomma och motarbeta den liknöjdhet och slöhet, hvarmed musiklärarens förklaringar icke sällan af nybörjaren mottagas. För att hos lärjungen tt grundligt inplanta ett lefvande begrepp om lagarne för den verksamhet och innehållet af det ämne, som utgör föremål för det musikaliska studiet, bör denna således sättas i tillfälle att äfven på egen hand, efter lärarens anvisning, studera och i begreppet klart inskärpa de reglor och bestämningar, som ro af nöden. En robok för sångundervisningen 1 — 11 — — 9 9 —