Göteborgsposten – 18 juni 1863, sida 1

vår egen kär kommenderade och jag var hans ende subalternofficer, ty fänriken hade blifvit sårad och förd till hospitalet i Quebec kort innan snön började falla. Jag var då löjtnant och hade, ehuru ännu ung, innehaft denna grad en temligen lång tid, enär jag hade den lyckan att vinna min befordran i Spanien få månader sedan jag anländt till Lord Wellingtons arm6. Men jag var ifrig, nästan oresonligt ifrig att snart vinna ytterligare befordran, ej till följe af sjelfvisk äregirighet, utan emedan jag qvarlemnat en gammal moder i England, hvilken befann sig i små omständigheter, äfvensom systrar, hvilka beröfvat sig sjelfva mången beqvämlighet, för att förse mig med utrustningen för min bana. Port Hope var vid den tiden en tråkig liten plats, till största delen bebygd med blockhus, föga bättre än vildarnes wigwams. De få barkerna och kustbåtarne som hörde till stället, lågo infrusna i den lilla hamnen, omgifna af flätverk, för att hindra den skarpa isen att skafva de små farkosternas timmer då töväder en gång inträffade. Der fanns för öfrigt ett slags fäste, en lemning efter de franska beherrskarne öfver Canada, men det hade aldrig dugat till annat än att försvara sig mot ett fiendtligt parti indianer och var nu i ett förfallet tillstånd. Vi hade arbetat mycket under ledning af geniofficeren för att göra detta fäste litet starkare, och ge