Göteborgsposten – 17 juni 1863, sida 1

GÖTEBORG, D. F. BONNIERS BOKTRYCKERI. — —ö—l—W---—E nande af att desamma ej åt ungdomen skänkte den bildning, hvarpå kommunen kunde göra anspråk. — som ett exemdel på sanningen af denna s anförde tal. att man i de lägre läroverken blott i den h A klassen läser latin. Följden häraf blir att de ej få läsa detta språk längre än ett år, till hvad fromma kan man väl lätt tänka sig. Detta vore ändock ej så farligt ifall man kunde påräkna mera förstånd hos föräldrarne; men vanligen går det så att dessa äro belåtna med saken och trösta sig a att deras barn få lära sig lika mycket som andra. Talaren hemställde dessutom om ej 21:sta frågan borde ställas i sammanhang med den 20:de. . Ordföranden anmärkte det intet hinder härutinnan behöfde möta. Exp. Secreteraren Nordvall. Meningen med mångläseri är ej svår att bestämma, det är att man läser för många ämnen, ej för mycket. Det är dock lätt att visa att om ämnena inskränktes till 3 a 4 ulle de vara för få för lärjungarnes bildning, som är ändamålet med undervisningen. Frågan kan mångleriet verka till för stora ansträns . I detta afseende torde bemärkas att om en mängd ämnen förekomma, måste de omvexla temligen ofta, och omvexlingen gör att trötthet icke så fort låter känna af sig, som om man skulle sysselsätta sig med ett enda föremål, vare sig att det gäller ett fysiskt eller intellektuelt. Deremot om läroämnena äro för många medföra de den olägenhet, att framstegen blifva successivt allt för små, emedan tiden för hvart och ett är för kort; men om lärotiden icke allt för mycket splittras, utan lärjungarne hinner att tänka ut sin tankegång, innan den afbrytes, är faran icke så stor. Såsom ett exempel kunde tal. anföra att han sisom student hade en lärjunge, klen till kroppen, hvilket äfven inverkade på hans intelligeus, och med denna gjorde tal. det försök att lära 10 a 15 minuter ett ämne, derpå öfvergicks till ett annat hvarpå användes likaledes 10 a 15 minuter och så kunde hållas på 1 a 2 timmar, utan att lärjungen deraf led något men, utan tvertom blef starkare, hvilket naturligtvis ej får tillskrifvas methoden, men åtminstone visar att den icke var skadlig, ty inom 2 år var han i ass. på kunskaper och intelligens bland de utmärktare tal. kändt. Säsom ett annat exempel ville tal. anföra att man påstår att tidningsläsning icke är ansträngande och detta kommer sig just deraf att innchållet är så omvexlande. Tal. ville icke påstå att en sådan litteratur medför grundlighet, men ansträngning vore icke den närmaste följden af mångläseri. Der detta bedrifves i någon större grad leder det till ytlighet, ty om grundlighet i vetande beror derpå att man känner grunden till de satser man med minnet fattar och om denna grundlighet utvidgas derigenom att jag kan dra ut följden ur premisserna, så är det klart att det icke kan vara nyttigt, att tankegången ofta asbrytes. Således är ytlighet i vetande den egentliga följden af mångläseri. Vill man komma detta rätt på spåren, så bör man undersöka huruvida för ett ämne så ringa tid är anslagen, att icke något väsentligt kan uträttas och lärjungen icke kan gö ett verkligt framsteg för hvarje dag. Gör han de faran för ytlighet förebyggd. En annan synpunkt är att koncentrera undervisningen och det är önskvärdt att de koncentrera sig kring ett starkt centrum. Af de ämnen som nu förekomma i allmänna undervi ningen finnes knappt något enda som är likgiltigt för bildningen och deras ordnande bör vara harmoniskt. Det är mindre fråga om att utmönstra. Professor Andersson. Amnet är af så stor att det knappt är möjligt uttömma det vid mötet Tal. instämde i exp. sckret. Nordvalls åsigter angå ende mångläseriet. men ville dock framhålla att det funnes ett annat begrepp såstadt vid ordet emångläseri, hvilket vore det allra vigtigaste. Olämpligt vore att utgallra några ämnen. Emellertid äro säväl den gamla som den nya elementarbildningens målsmän lika sega och svårigheten vore derföre stor i detta fall. Talarens äsigt vore emellertid att de öfverklagade svårigheterna skulle upphäfvas ifall man iakttoge tillbörlig variation emellan ämnena äfvensom deras systematiska gruppering. Frågan vore omellertid hvad som i elementarläroverken borde läras. Jo elementerna i vetenskapernas olika grenar. Derföre borde den framställda 21:sta frågan: Kunna eller böra några af nu till elementarundervisningen he rande läroämnen från densamma uteslutas, — besvaras med nej, men deremot kunde det ej nekas att man äste för mycket af hvarje ämne. I den skola der talaren läser företogs för någon tid sedan en revision af läroämnena. Direktionen ålade då lärarne att noga betänka, hvad som hörer till elementarstudier. Så hade skett och följden deraf blifvit att läroämnena mycket förkortats. Sålunda läser man nu t. ex. ej hela kyrkohistorien. Lektor Blomstrand hade med tillfredsställelse satt att ett ämne som för sju år sedan ansågs som en lifsa för Göteborgs elem. qverk nu af flera lävoverkskollegier blifvit väckt. Ätskilliga andra frågor på programmet stode med densamma i sammanhang. Hvad särskildt beträffade denna trodde tal. att man för att upphäfva klagomålen härutinnan nödväne igt borde helt och hållet skilja emellan den lärda och den reala linien. Man bör i första rummet fråga sig hvad som tillhör elementarbildningen eller ej. Bör man väl i unga år lära allt hvad den mognade mannen behöfver känna? Nej. Malet för såväl den lärda som den reala skolan är uppfostran. Det enda ir nödvändigt: att själen harmoniskt utvecklas. Hvad som vid 30 års ålder står qvar i minnet af hvad man lärt som 214 eller 15 års yngling af ringa nytta. Blott hvad mannen i det praktiska lifvet oupphörligt måste repetera är af verklig nytta för honom. Det andra må han gerna glömma. Det arbete man nedläggeri skolan bör blott vara af rått art, deri ligger det angelägna. Föga betyder eljest om man läser matematik eller språk: hvad man bör lära sig utt arbeta. Ser man saken från denna synpunkt må ett eller annat gå bort. Latinet har under århundraden utgjort det hufvudsakliga uppfostringsmedlet. Och. detsamma har fyllt sin plats — ej derföre att man kan läsa latin eller tala det, så att de gamla romare skulle glädts om de hört det, utan tillfölje att man på detsamma nedlagt ett träget arbete. Det långvariga bruket af latinet gör det så vigtigt. Men som ej alla kunna bli lärda, måste man tillgripa något annat mne som i realskolorna ersätter latinet såsom bildningsmedel. En sak som äfven är af stor vigt är att då lärjungarne i de reala skolorna ej kunna uppehålla sig der längre än till femton år, böra dessa skolor ställas derefter. De böra befrias från de fjettrar som binda dem vid de klassiska. Man skall sedan ej behöfva klaga öfver mångläseri. I de lärda skolorna åter bör latinet läsas grundligt. — J. 1 JIde dern frams .2 A2——