Göteborgsposten – 17 juni 1863, sida 1

sådan frihet hade fordom lysande resultater vunnits vid dessa mindre skolor. Till akademien hade från dem kommit lärjungar, som ta kta studentH — I större städer borde finnas på reallinien fullständiga läroverk, så att de möjligen t. o. m. kunde utbilda studenter. De lärda skolorna åter borde, som inrättade al staten för att för dess behof utbilda embetsmän, från begynnelsen skiljas från realskolorna, och latinläsningen skulle sa tidigt som. möjligt börja i desamma. Derigenom skulle klagomålen om öfveransträngning upphöra. Dä skulle ej som nu, under de senare skolåren 8 a 10 timmar upptagas al läsningen af döda sprak, hvilka i de lägre klasserna blifvit försummade. Kyrkoherden Ekdahl önskade att man borde hemta lärdomar från Nya elementarskolan i Stockholm, hvilken under artionden utgjort experimentalfältet för Sveriges läroverk. Man borde i likhet med hvad der hemläsningen. Derigenom skulle de olägenheter och äfven faror för barnens helsa som nu företinnas, upphöra. Att inskränka läroämnena vore ej skäl till, ty vi borde halla jemna steg i bildning med vå grannar i vestern. Nenniskokärleken ålade oss att på allt vis anstränga oss på det att följderna al mångläseriet ej måtte bli sadane som man nu ser dem. Läkare hade försäkrat tal, att de sjukdomar som nu härja i skolorna bero på den ansträngande hemläsningen, hvilken uppehåller lärjungarne till kl. 10—11 på aftnarne, hvarefter de åter kl. 4 om morgnarne få uppstå. Exped.-sekr. Nordvall ansag den humanistiska utbildningen vigtigare än den materiela. För mycken ning är i allmänhet skadlig, men fordvingarne härför äro bestämda i afgång Mangläseriets afskaffande synes vy i sin allmänhet vara lätt, men möter sina svå igheter i detalj. Mångläseriet består för öfrigt i ämnenas öfverdrifna antal, ej i kursernas storlek. Hvad man bör sträfva efter, är harmonisk utveckling, och det är derföre äfven nödvändigt, att ej för få ämnen läsas; men man bör dock först fästa sig vid vissa såsom undervisningens basis. Till lektor Blomstrands förordande af de klassiska språken såsom lärdomscentrum för klassiska linien ville tal. såsom komplement tillägga matematiken. För den reala linien borde matematik, naturvetenskap och moderna språk utgöra centrum; dock ingår språkstudiet ovilkorligen i båda linierna. Hvad beträffar den öfverklagade svårigheten, som förorsakas genom mängden af undervisningsämnen ansåg tal. denna bäst undanrödjas af en god metod, genom hvilken de olika ämnena erhölle sin rätta plats. Magister Hedlund sade sig vidhålla de kattere sigter han förut yttrat; stod fast vid att mångläseriet bör inskränkas och att omvexling äfven med färre läroämnen skulle kunna åstadkommas. Föreslog utgallring från våra undervisningsschemata af de döda språken äfvensom två lefvande språk, samt dessutom af dogmatik och filosofi; och var af den mening, att man vid valet af läroämnen ej bör välja sådana som utgöra begynnelsepunkten för lärda banan. Tal. ansåg visserligen utvecklingen af en logisk tankegång hos lärjungen vara vigtig, men trodde denna kunna vinnas åfven utan filosofisk propedevtik. — Bland de undervisningsämnen deremot, som böra framhållas, äro teckning och musik, såsom mera bidragande till en harmonisk själsutveckling, än några latinska glosor. Rektor Hammar. Man har erbjudit häfstänger för undervisningens lättande, men den förnämsta häfstangen i detta afseende är ordning. Dertill hör, att ett roämne först i rätt tid ingår i undervisningen, d. v. s. då angdomens Själsföormögenhet erhållit mor nad för läroämnets emottagande. raren bör derföre älven hafva psykologisk erfarenhet för bedömande håraf: men läraren är dervid bunden af lagstiftaren, oc h denna senare bör de Ä re älven pånkta denna omstäåndighet. — Ett läroåmne, som totalt saknas på vära schemata, men deremot ständigt sinnes på de utländska, isynnerhet de tyska, är åskådningslära, hvarigenom barnet tvingas till reflektion. — Tal. ansåg derföre de språk, som i o mest konkreta och derig nom bäst åskådliggöra begreppen böra öppna undervisningen. Till ordningen hörer äfven, att undervisningen så bedrifves, att timmarne stå i sammanhang och ej något svalg uppstar, alltså sammanhang mellan undervisningstimmarne. Lektor horelias Man har anmärkt, att sedan ämneläsningen införts, lärjungens ansträngningar hasva ökats och att de sammanställda ämnena äro väl heterogena. Tal. ville ej söka afskaffa mång men skulle anse nyttigt, om en lärare skötte förn sta undervisningen i de högre klasserna. I dessa är ämnesläsningen visserligen nödvändig, men tal. hemällde som en fråga, om man skulle mera kom binera de olika ämnena, t. ex. latinets och grekiskans sammanställandet med studiet af fornhistorien. Lektor Rosenius gjorde den anmärkningen, att frågan om mängläserict borde ses från en praktisk sida, och att den ej låter sig lösas genom att mot hvarandra framhålla teorier. Nanut är, att mångläseriet menligt inverkar på krafterna, och att hvarken 1 eller lärjungar hafva smak för denna öfveransträng ning; men orsaken dertill ligger i de vidsträckta sor2; dringarne uti vår skolstad Frågan vore derföre, ) om någon inskränkning häri skulle ske, den: skall man fästa sig vid lärokursens intensitet eller ex sitet, och kunna då kurserna motsvara de anspråk på mognad och bildning, som man har rätt att fordra? Tal. ville ur sin korta erfarenhet sluta, att kontinuitet under n ude förhallanden ej står att uppnå ty timantalet undervisningen och dess indelning omöjliggöra denna (kontinuitet). 3orde man icke derföre sjunka tillbaka till färre, bättre fattade ämnen, bland hvilka talaren ansag dock dogmatiken böra bibehållas. Men då i detta fall i uttalats, ville ej heller tal. gå vidar gen princip ännu Rektor Rabe ville ej utdöma det s. k. mångläserict, säframt dermed menas lärovoämnenas mängd, och bad de förra talarne jemf antalet af de nu förekommande ämnena med det i skolstadgan af 1820. De skulla då finna, att denna påbjuder lika många läromnen som nu, hvartill kommer att ämnenas antal nu kan anses reduceras derigenom att flere först mot slutet af kursen ing undervisningen. Det är vid all undervisning nödvändigt, att se på målet, och detta är för båda linierna älskrafternas harmoniska utbildning. Men i undervisningen ingå tvenne faktorer: 1) ynglingens harmoniska utveckling, 2) och lärvämnena såsom det objektiva. Frågan är således att finna de läroämnen, som kunna meddela ynglingen en verklig bildning, i hvilken som moment ingår jemvigt i Isförmögenheter, men tillika bilda ett ernoniskt helt och äfven i praktiska lifvet kunna ällande. Man bör derföre alltid ha för läroämnenas etiska karakter. ögonen, så att 1 Redan i mälet ligga salunda ämnena anvista.