Göteborgsposten – 12 juni 1863, sida 1

Xg—-: Lo—o—F0;;; rinner OR far och systrar hoppfullt väntade på hans äterkomst! Att dö så tidigt och af en så ryslig och oförmodad död! Huru skulle jag nånsin våga berätta det? Stackars käre Ned, som en gång räddat mitt lif, som ständigt gjort mig tjenster och med hvilken jag aldrig vexlat ett ondt ord! Hvar skulle jag väl åter finna en sådan vän som denne, hvilken jag vunnit i så unga år och som jag så tidigt förlorat? Huru länge jag funderade på detta sätt vet jag icke; men slutligen väcktes jag af ett ljud som gjorde afbrott i nattens stillhet — ett högst besynnerligt ljud på ön N:o Tio — gnäggandet af en häst. Jag skakade af mig mitt drömmeri och reste mig till hälften upp för att lyssna. Ljudet förnyades ej, men så viss var jag på att min inbillning icke bedragit mig, att jag beslöt att väcka min kamrat för att få honom att lösa gåtan. Först sedan jag skakat Flint, som var mycket tungsöfd, vaknade han upp i det han mumlade : — Vid Jerusalem! hvad är det sir? En björn måtte väl ej ha summit öfver floden för att besöka oss här på ön, heller? — Nej, svarade jag litet flat, det var blott gnäggandet af en häst helt nära härinvid. — Omöjligt! Det står icke till! Det finnes inga hästar här. Hvad skulle de väl göra här på ön? Ni har drömt, mr Bacham.