Göteborgsposten – 11 juni 1863, sida 1

berättigande och säkerligen skall minst bestri das af Sverige. Då emellertid nu gemen man i Finland får läsa, huru svenskarne vilj taga sitt, kan detta lätteligen uppväcka et förbittring emot oss, som närmast uttalar sig i antagandet at en adress, sådan ryske kejsa ren önskar den, för att visa svenskarne, at Finland heldre nöjer sig med sin på visst sät isolerade ställning till Ryssland, hvilken doch gifver det en viss rätt (sken-) att anse sig utgöra en särskild nation för sig, än att åter underkasta sig en provinsiel ställning till Sve. rige. Der nationalitetskänslan fått fäste hos ett folk så, som den nu onekligen har i Fin land, der måste hvarje landet beherrskande främmande folk bli landets fiende. Historien i våra dagar lemnar tillräckliga bevis dorå Men här torde det vara rätta platsen, att, så vidt vi i detta hänseende känna den allmänna meningens stämning här i landet, uttala hvad som tänkes för den händelse, att Finland i en närmare eller fjermare framtid skulle bli qvitt från sitt beroende af Ryssland och komma i tillfälle att sjelft bestämma sin framtida ställning. Vi anse det gifvet, att, under förberörde vilkor, Finland skulle vara hugadt ansluta sig till det skandinaviska förbund, som utgör vår nutids hopp, vår framtids värn. Vi skulle för egen del skynda att med öppna armar mottaga den återfunna systern i syskonkretsen, men med rättighet för henne att såsom hvarjo till mognad ålder hunnen svensk qvinna vara sin egen förmyndare och sjelf vårda sig om sina egna angelägenheter. Men likasom hvarje frivillighet egentligen utgöres af frivilligt ingångna förbindelser, skulle vi uppställa det spörjsmålet till den nya medlemmen i förbundet, om hon ville bidraga med till den gemensamma frihetens bevarande, för att i skygd al denna gå, liksom vi sjelfva, stadigt framåt på utvecklingens och eivilisationens väg. En vägran skulle nödga oss skygga tillbaka för henne. Ett jakande skulle göra henne till vår fulla jemlike. Hon skulle för sin anpart relativt bidraga till armå och flotta, eller förSvarsväsendet, ull peskickningarnes unaernåll och till dynastien. Men för Nordens egen srids och rätta utvecklings skull äro vi redan i vår ställning till Norge betänkta på att söka åstadkomma en förändring, d. v. s. yttermera utvidga våra gemensamhetsförhållanden, der sådant kan ske utan förfång för någotdera riket, såsom t. ex. i afseende på tullförhållanden, skeppsfart, universiteter, tjenster etc. etc. Men ju flera gemensamhetsförhållanden, desto mera skall behofvet af en gemensam folkrepresentation för de gemensamma ärendena göra sig kännbart, och ett bland våra käraste önskningsmål är derföre skapandet af ett skandinaviskt unionsparlament. Vi antaga, att Finland ingalunda skulle vägra att genom folkvalda ombud i ett sådant deltaga. Det torde vara obehöfligt att påpeka, att en dylik förändring af Finlands angelägenheter, som den här afsedda, alldeles icke såsom en nödvändighet förutsätter ett krig. Händelserna sjelfva tyckas föra till en stor omhvälfning af Rysslands alla förhållanden. Det gäller här ingenting mindre, än sjelfva den ryska nationens frigörande från det despotiska system, eom nu hvilar så tryckande och qväfvande öfver den stora kolossen. Men denna frigörelse betingar frånträdandet at eröfringspolitiken, hvilken är just pestbölden å den ryska samfundskroppen. Detta frånträdande återigen måste medföra de eröfrade bildade folkens frigörelse, och således äfven Finlands. Den dagen kan måhända stå oss vida närmare, än vis ana; men skulle den först randas efter sekel, då må vi se till. att ej innan dess redan civiliserade undertryckta folk demorali