Göteborgsposten – 11 juni 1863, sida 1

som ni svimmade, stötte vi emot land, och jag fick tag i en trädstubbe som stack ut ur smutsen, så att vi äter kommo på det torra. Om ni har tillräcklig styrka, vore det bäst att vi säge oss om efter tak öfver hufvudet, ty det är ej helsosamt att ligga utv så långt söder ut. Jag var ledbruten och svag, och smärtan i mina händer var ganska stor, men jag kunde gå temligen väl. Vi gingo öfver en träskartad äng. Generalen talade hastigt och oafbrutet i den godhjertade afsigten att afvända mina tankar från min hederlige, förträfslige kusins öde. Af hvad han gade inhemtade jag att ön ej hade beständiga innebyggare utan olott tillfälligtvis besöktes af färjoch båtkarlar och andra dylika vid den årstid då deras yrke bedrefs som verksammast. General Flint trodde knappast att vi nu skulle finna några innevånare på denna dystra plats; men han tviflade ej på att vi skull finna något blockhus som ej vore alltför förfallet och i hvilket vi kunde tillbringa natten. — Och på morgonen skola vi signalera någon ångbåt och bli tagna ombord. Jag tror ej att vi alltför länge behöfva spela Robinson Crusoe här, hoppas jag. Vi få helt visst en tarflig frukost, men vår appetit för middagen blir derigenom blott så mycket större — en riktig krokodilappetit.... Ah se der ha vi ju ett passande logis.