Göteborgsposten – 11 juni 1863, sida 1

rar att jag, då explosionen skedde, fattat i sidogallret på ångbäten. Jag hade således utom tvifvel blifvit till en del skadad af det heta vattnet, från hvilket Flint helt och håället sluppit undan. Jag erinrar ej hvad som härpå följde. Jag hörde mycket otydligt Flints röst likt ett blott sorl af meningslösa ord, och jag vaggade af svaghet hit och dit. Det gick rundt omkring i min hjerna. Jag blef allt svagare och erinrar, att jag hyste en dödlig fruktan för att falla ned i vattnet. Jag erinrar mig äfven att jag försökte ropa till min kamrat att bjelpa mig men icke förmådde tala begripligt. Derefter minnes jag ingenting förrän jag fann mig ligga på en hög af löfruskor medan Flint höll på att ur en metallflaska hälla några droppar whiskey emellan mina läppar. — Tag mod till er, engelsman, ni skall nu reda er. Det alldeles öfverväldigade er, sade den godbjertade yankeen, i det han lyfte flaskan mot sina egna läppar och drack några droppar af dess innehåll. Jag tryckte svagt hans hand. — Jag har er att tacka för lifvet; men hvar äro vi? Och Ned — har någon blifvit räddad? Yanken skakade på hufvudet. — Vi för vår del äro på ön N:o Tio. Just