Göteborgsposten – 11 juni 1863, sida 1

———— (k— —m — adresser af Finland, hvilka hon vill, jemte dylika från andra trakter at det stora riket, vid förhandlingarne om Polens angelägenheter framlägga för de europeiska makterna, för att styrka sin förut uttalade sats, att Polen endast uppröres af alla rikens fridstörare, af revolutionärer och ej af inre förtviflan. Dessa adresser skulle bevisa, att annorstädes i det ryska riket, der man njuter lugn, är man innerligt belåten som man har det. Skulle polska frågan leda till en europeisk kongress, skulle dock dessa adresser omöjliggöra en eller annans önskan, att framdraga på tapeten andra ryska länders eller annexers förhållanden. En förkänning i Finland misslyckades genom några patrioters energi. Man beslöt då att gå öppnare tillväga och sjelfva generalguvernören lofvade att taga saken om hand. Han kallade vederbörande till sig och beskärmade sig ofantligt öfver den utländska pressons lögner och fientlighet mot regeringen, samt öfver dess förmenta påståenden, att finska folket skulle stå färdigt, att vid för sta signal uppsäga regeringen tro och lydnad. Det vore derföre vederbörandes pligt, att genom en adress vederlägga dessa osannfärdiga uppgifter. Men vederbörande svarade, att de, tack vare censuren, ej kände till några dylika falska tillvitelser mot finska folket, hvarföre de ej heller kunde mot dem protestera genom den önskade adressen. Händelsen gör att en svensk provinstidning, Södermanlands läns tidning, som har en korresp. i Finland, hvars första brer var ganska bra och sanningsenligt skrifvet, innehöll ett nytt andra bref från Nedra Satakunda-,, hvari bl. a. uttalas, att svenskarne äro välkomna, då de komma för att taga sitt, eller något dylikt. De större tidningarne återgåsvo korrespondensen. Plötsligen blir ryska censuren i Finland mäkta spak och låter nämnda korrespondens stå osvärtad qvar, tydligen i syfte att vilja låta finska läsare förstå, att svenska tidningarne hela tiden fört språk i denna anda. Nya försök göras samtidigt, att förmå finska vederbörande ändra sitt beslut om adressen. De såge nu sjeltva, huru svenskarne bedöma ställningen. Kunde de godkänna genom tystnad ett sådant, nästan krigsförklaring liknande språk, då finge de sjelfva ansvara för följderna. Underrättelserna från Finland gå ej längre. Emellertid är det naturliger i kostymen, att censuren ej delgifver finska läsare möjliga upplysande förklaringar i den svenska pressen — och måhända skola finnarne gifva vika för påtryckningar samt genom adresser binda sina händer på ett sätt, hvars antagliga vigtiga följder vi ofvan påpekat. Denna plötsligt påkomna medgörlighet hos censuren, att låta fritt passera en sådan artikel som nämnda korrespondens, har äfven en annan sida, som mera direkt berör Sveriges och Finlands ställning till hvarandra och hvilken utvisar, att ryska regeringen samt dess handtlangare ej försumma något, det der kan bidraga till köld mellan oss och finnarne. På vissa märken tycka vi oss igenkänna den nye senatorn Snellmans finger, och vi skulle mycket misstaga oss om det icke vore med. Uti den ifrågavarande korrespondensen skrifves det nemligen, att svenskarne äro välkomna, för att taga silt. Det finnes ingenting för den bildade finnen mera oangenämt, än att tänka sig Finland, för den händelse att en europeisk storm skulle lösrycka det från Ryssland, åter skola undergå ödet, att bli såsom en blott provins klafbundet vid t. ex. Sveri ge. Genom sitt ihärdiga motstånd mot det påtryckande ryska systemet har uti hela den finska nationen ingjutit sig en föreställning om dess egen isolering och rätt att vara ett fullt oberoende folk, hvilken eger sitt fulla CC—