Göteborgsposten – 11 juni 1863, sida 1

— Räck mig edra singrar, hvem ni ock mätte vara, ropade en bekant röst och en stark hand fattade mig kring handleden. Mr Barham min själ! Jag är glad ofver att se er vid lif engelsman. Fatta tag i bjelken och klättra upp till mig. General Flint hjelpte mig att krafla mig upp öfverst på trähögen, der han satt helt beqvämt med fötterna dinglande i vattnet. — Det är ej första gången jag har sett en ångpanna springa. För fan! Jag trodde att det skulle vara slut med oss. De saker jag hade med mig tillbaka till Filadelfia voro väl försäkrade, det är ändå en tröst, och mina vexlar har jag i min lifgördel. — Ångpannan har således sprungit! Ah! Men hvar äro de öfrige af passagerarne? Hvar är Ned Granger? — Det är ej starkt månsken, men ni kan dock se skrofvet af ångaren der borta, sade yankeen; hvad som är qvar utaf den liknar en flytande likkista. Om det finnes några lefvande varelser ombord på densamma, tror jag att de skulle önska sig drunknade, ty sådant elände måste de nu vara i. Det heta vattnet och ångan har skållat dem, fruktar jag. En dof smärta i mina händer ådrog sig nu min uppmärksamhet. Jag såg ned och kunde märka att de voro svullna och röda. Jag erin