evid åt sin hustru. De båda makarne lefva gansk lyckligt tillsamman, ehuruväl fru Dargencourt iblar ft har sina dystra ögonblick. Ty fastän hunnen till e viss ålder, är hon lika kokett som i sin ungdomsvå — ja, till och med ännu mera. Hon sörjer sina fo na triumser. och de tillbedjare som hon måst uppossi r för sin make. En enda af dessa har hon dock ick haft mod att afskeda; det är Isidor, skrifvare hos e notarie, hennes första och enda kärlek. Hon motte 2 ger honom litet emellan hemma hos sig, och sastä 1 j dessa visiter ske i all ärbarhet, äro de dock allti hemliga, af fruktan för att väcka den gamle mannen svartsjuka. Omkring denna kärlekshandel, och de som un derhällas af några unga sömmerskor, anställda vi ikostym-magasinet, vänder sig nu den af mig uppfun na komiska intrigen, — jag upprepar det: i egenska af introduktion. Min önskan är att roa, att fram locka ett godt skratt, — lyckas detta, så är mitt må bl uppnådt. j Jag beder den ärade publiken att benäget emot taga denna min nya ballet-komposition med samm: välvilja som blifvit mina förra arbeten till del, bed jande den vara öfvertygad om att jag alltid skall sök: visa mig värdig denna godhet, i det min strälvat skall blifva, att åter upplyfta vår konst till den höje som den bör intaga i en hufvudstad, sådan som Stock: T holm, De unga modisterna Victorine, Elise och I hvad de allt heta öfverraskas souperande tillsammans med sina älskare hrr Bellejambe, danslärare, Narcisse, damefrisör, Mecrinos, kramhandelselev, Durazoir, barberare, fyra högst löjligt modernt klädda unga män, hvilka då i hast påklädas modedockornas drägter, ställas på dessas platser der och hvar i hörnen och bli sedan vittnen till en högst löjlig kärleksscen mellan fru Dlargencourt och hennes gamle älskare Isidor, en äkta fransk typ och särdeles bra spelad af komikern Beckman och lika ypperlig är också mll Tiljander. Sprattet upptäckes slutligen, man försonas å alla sidor och man ölverenskommer att gå på aftonens maskeradbal. Så slutas första akten, i hvilken blott tvenne danser förekomma, nemligen en Contredanse carricature utförd af modisterna och deras tillbedjare samt ett Pas comique af hr Beckman och mll Tiljander, som är särdeles hemmastadd på scenen, för att icke säga tiljan. Andra akten upptages uteslutande af dans. Vid ridåns uppgång visar sig för åskådarnes blickar en ofantlig balsalong, briljant upplyst och der maskeradgäster just hålla på att sluta en frangaise. De derefter följande dansnumren och komiska upptågen får man betrakta såsom öfverraskningar af balarrangören till resp. balgästers förlustelse. Först uppträder La princess Simpharosa med sin hofstat, som mycket högtidligt vandrar genom balsalen. Prinsessans släp tycktes vara minst 50 alnar långt, ty sedan hon redan trädt ut i kulissen på motsatta sidan af scenen kom klädningen frasande från andra sidan och ändtligen kom slutet deral uppburet af hosdamer. En liten balletflicka, stor som hr Selinders minsta, uppbar med komisk värdighet prinsessans roll. Derefter dansades lifligt och väl Le Czikos, ungersk nationaldans, af 9 unga fruntimmer, klädda i nya, särdeles dyrbara, ungerska kostymer. Skallande applåder belönade mll Forsberg för hennes utförande af foljande nummer, kalladt Za Coquette. MI Forsberg torde utan gensägelse få räknas för ballettens vackraste flicka och hennes dans i detta n:r utmärkte sig tör synnerlig finess och på mimisk förmåga visade hon vackra prof. Hennes kostym var den mest luftiga man sett alltsedan Lydia Thompson dansade sin ! Aldeano. En särdeles vacker komposition, och som gör hr Martin all heder, är Pas de la rose, som erbjöd någonting både nytt och poetiskt vackert i sjelfva idcen. MH Agnes Healey och hr Lund dansade detta pas verkligen con amore. Det ojemförligt största bifallet bland alla numren tillfaller alltid det härpå följande kalladt Les enfants de Paris, lansadt af 24 utvalda balettflickor, klädda i ett slags moderniserad debardeur-kostym, be5