Göteborgsposten – 10 juni 1863, sida 1

———7—l—5777—Dtö—2—6 alt få slut på sjette hufvudtiteln, att han upp offrade icke blott ståndsledamöternas utan si egen nattro. För en så pass gammal mal som hr Schwan kunde ett dylikt nattvak blif va ganska olycksbringande och den äran at åtminstoue en gång ha hållit ut lika längt 3 på natten som det engelska underhuset —15 äfven det har man uppgifvit såsom skäl til nattsolet — kunde för mången af ståndet äldre medlemmar bli ganska dyrköpt. Emel lertid visade ståndet Hera gånger under nat ten att det ville sluta — jag talar ej nu on de tydliga gäspningarna — och åtskilliga medlemmar funderade på att arrangera på nå. got sätt en votering just med afseende härpå men den kom dock ej till stånd. Emellertid tros det bestämdt att hr Schwan aldrig mer kommer att vedervåga ett ytterligare försök att leka engelsman, nattetid åtminstone. Värst sleto tidningsreferenterna, som ej kunde slinka sig till en bit mat under hela tiden; ni kan tänka er de unga hungriga männens känslor för hr Schwan i then natten, som de fingo allsintet till lifs. — För Ridderskapet och Adeln går det nog för sig att hålla plena ett godt stycke på natten, ty detta stånd har så bra arrangeradt åt sig, att det i väningen inunder finner allt hvad till lifvets nödtorft hörer — konditor Bähr håller Schweizeri der — och en ej ovigtig omständighet för ståndets medlemmar att kunna hålla sig vakna är, att de ej hatva något ryggstöd på sina platser — ett arrangement som genomdrefs af den bekante presidenten von Hartmansdorff, en man förfaren i riksdagsangelägenheter i allmänhet men äfven hemma i specialiteter, och det måste medgifvas att denna speciela ryggstödsangelägenhet ej är af så ringa vigt. Visserliger finnas fönsternischerna att tillgå, men de äro så få — Presteståndet tycker aldrig om långt utdragna plena och Erkebiskopen inte heller. Också löper detta stånd största faran att smått lura af, ty de stoppade präktiga länstolarne äro verkligen i stånd att kunna vagga in hvem som helst till en ljuflig dröm om guld och gröna skogar o. s. v. — Bondeståndet sitter verkligen sämst, men äfven der har man observerat en och annan ledamot, som visat mindre vakenhet — för nationens angelägenheter, menar jag naturligtvis icke. En ovanlig festlighet firades igår e. m. vid Fredrikshof, såsom bokant det officiela namnet på de förut kongl. byggnader, som nu utgöra kaserner för Svea lisgarde eller första gardet, såsom det vanligast man och man emellan benämnes. Regementet firade nemligen 250:de årsdagen at sin tillvaro. Det nuvarande Svea lilgarde kallades förr i tiden gula brigaden och i uniformen ingår, såsom bekant, den gula färgen. År 1613 utnärkte sig gula brigaden under befäl af herig Bernhard af Weimar, som förde brigaden ill Elsass, och i flera stora drabbningar har len med utmärkelse deltagit, såsom vid Breienseld, Lutzen, Clissow, Holofzin, Landskrona 1776), Leipzig (1813) m. fl, hvilka alla amn också i guldbokstäfver stråla på regenontets fana. Det gamla adelsfane-regemenet gick upp i gula brigaden. Såsom bekant r detta regemente det enda der endast adelsnän kunna blifva officerare. I slaget vid iltzon kommenderades brigaden af en tysk rigare vid namn Teuffel — svenska armåen ade den tiden, såsom kändt, en mängd ty; 4 kar i sina led — och det berättas, att Gu-l! taf Adolf sagt, med anspelning på den tyke besalhafvaren och svenske generalen Tott: Jag måste väl segra när jag i min armå har åde djefvulen och döden(Tod). — Men för tt återkomma till sesten, så utgjordes den afs n stor middag, som å Fredrikshof gafs af fficerskåren för II. M. Konungen och hela!!